Prov och Framtiden
Väskan står fylld och försluten i dörren av mitt rum och väntar, handbagaget (en Ryggsäck) står vid skrivbordet i väntan på att sista detaljen som ska med (datorn jag nu sitter vid) och med biljetter och allt i högsta hugg är jag helt redo för min resa till Göteborg och Intagningsprov till Högskolan för scen och musik...
Bussen till Linköping går om ca en timme.
Jag vet inte hur jag känner mig nu, något säger mig att jag borde vara helt överspänd och så stressad att jag inte skulle kunna sitta still, hjärnan borde gå på högvarv och rabbla de två monologer och en dikt jag ska komma ihåg och mina fötter borde gå igenom den fysiska rörelseformen som jag (HRM) förberett och repeterat om och om igen, för det här provet avgör ju vad jag gör de kommande tre åren.
Men jag sitter här lugn och oberörd och önskar bara att tiden skulle gå så att jag kan ge mig av någon gång.
Om jag reflekterar över det faktum att det här provet och hur det går avgör min framtid tre år framöver borde jag nog flippa ur totalt, därför skjuter jag det åt sidan med förklaringen att jag måste behålla lugnet för att kunna göra det bästa av allt. Så vad gör jag? Jag tvingar mig själv att åter igen gå igenom monologerna (som jag knappt trodde jag skulle kunna få in mer än en åt gången) och i känslor som borde vara panik letar efter en yta stor nog för att kunna repetera röelseformen åtminstonde en gång ordentligt innan jag åker.
Sedan ber jag en ekel bön om att Gud ska hjälpa mig i vad väg han än har planerat för mig, för utan Gud är jag ingenting.
Ha det bra, så ses vi!
// DCB