Låt oss börja med den numera sedvanliga ursäkten för att jag inte skrivit här på ett tag, jag upptäckte nu att jag inte skrivit ett inlägg på hela året!

 

En tanke nådde mig när jag under morgonen tog mig en promenad. Tanken var inte ny, men efter en upplevelse jag hade nyligen var den tillbaka i förgrunden av mitt sinne med förnyad styrka och beslutsamhet: Har jag för djupa rötter?

Självklart pratar jag om metaforiska rötter och inte fysiska (jag är fullt medveten liksom du läsare är att människor inte har några fysiska rötter), du vet de där som knyter dig an till ditt hem och dina vänner, det i ditt liv som format dig och gjort dig till den du är.

Bilden av rötter tycker jag är väldigt passande, det är genom rötterna träden får den näring och vätska som de behöver för att växa sig stora och starka, det är också deras rötter som håller dem stadiga och gör det möjligt att stå kvar när det stormar omkring dem.

 

För vissa är rötter någonting positivt. Du har säkert hört uttryck som "Du måste veta varifrån du kommer för att veta vart du ska" eller kanske till och med hört låten "Roots before branches" som berör just det ämnet. Men i vissa avseenden kan rötter vara till besvär, som jag tycker mig uppleva nu.

 

För att förstå mitt problem och funderingen jag bär på så behöver vi lite bakgrundsinformation, så håll ut medan jag tar dig tillbaka igenom min historia ett litet tag. Sedan jag var ganska liten har jag tagit det för givet att jag en dag skulle hitta kärleken, en kvinna som jag skulle gifta mig med och tillsammans skulle vi tackla vad än livet slängde mot oss och uppfostra våra barn utefter de värderingar vi också delade. Men åren har gått, och även om drömmen inte bleknat har det kommit många tvivel på vägen. Jag har sett många vänner finna sina respektive och bilda familjer, unnat dem deras lycka och i tysthet burit min sorg att jag ännu inte hittat den där lyckan för egen del. Jag har sett goda vänner flytta långväga iväg för den lyckans skull, och denna lilla detalj är roten till de funderingar jag nu bär på.

För av dem av mina vänner som funnit sin kära, är det ytterst få av dem som kan återfinnas i närheten.

Är det alltså så att jag måste bege mig iväg från denna min kära hemstad, ge mig långt ut i en okänd och ibland skrämmande värld för att finna "Henne"? (Nåja, så skrämmande och okänd är den kanske inte, men jag väljer att uttrycka mig så för att du ska förstå mitt tankesätt)

 

Efter tips från vänner så gav jag nätdejting ett försök, och efter kanske ett år, precis då jag börjat ge upp på även detta försök, så har jag faktiskt kommit i kontakt med en potentiellt intressant person. Vi har kommit så långt att vi beslutat att ta vår konversation från internets ändå behagligt bekvämt trygga murar till höstmörkrets iskalla verklighet. Det har dessvärre visats sig lite svårare, då vi ännu inte hittat en tidpunkt att träffas som passar bådas våra scheman.

Och här, en och en halv paragraf senare, är vi tillbaka till nutiden och det aktuella bekymret. Vi är båda ganska djupt rotade i våra respektive sfärer. Rötterna går stora och djupa, närheten till vänner och släkt, engagemang i församlingen och arbeten håller oss hårt i vår egen närhet och den fråga jag har är om detta inte håller mig alltför fast? En tanke som gnager mig är om det nu redan är för sent, är jag för fast rotad i mitt liv att jag inte har plats för den där familjen som jag önskar mig? Exemplen av personer i min omgivning som funnit kärleken när de var långt äldre än jag är nu talar ju för sig själva att så inte är fallet.

Min oro att mina rötter här hemma går alldeles för djupa kommer jag inte undan lika lätt.

 

När jag äntligen hittar "Henne" och det blir dags att slå våra påsar ihop så att säga, kommer mina djupa rötter då komma till besvär? Blir det för smärtsamt för mig att slita upp dem och omplanteras någonstans, eller kommer de vara så hårt förankrade att det blir hennes rötter som slits upp och planteras bredvid mina? Kommer det att förbli ett sår som framöver kommer slå en kil oss emellan? Kommer den förbittringen förpesta vår relation och döda oss? Oron gnager, och mina rötter blir bara djupare alltmedan tiden går...