Att släppa taget
Jag har svårt att gå vidare.
Jag klamrar mig fast vid en tid som var lättare och gladare. En tid då mina enda problem var att jag inte blivit klar med läxan, eller att det var lite stressigt till skolbussen. Den tiden var lycklig. inte för att jag hade en odåga i klassen som mobbade mig, men för att jag hade en underbar vän.
Varje fredag träffades vi i kyrkan, vi stängde in oss i ett mörkt rum, sträckte ut oss på en soffa och pratade om veckan. Inget förblev onämnt, vi pratade om allt mellan himmel och jord, tjejer vi gillade, saker vi tänkt på, händelser som berört oss. Allt. Det var min bästa vän, vi hade varandra och där och då var det nog. Jag behövde inget mer, jag var lycklig. Jag kunde utstå allt vad mobbning hette, för jag hade mina fredagskvällar och Gud.
Tiden har gått och allt har förändrats, inget är sig likt. Kanske bara att jag fortfarande hoppas på min fredagskväll i det där mörka rummet med samtal om allt som ligger på mitt hjärta.
Vi har alla växt upp. Prioriteringar har förändrats och aldrig blir saker och ting som de var. Men ibland kommer jag tillbaka till den där tiden, då allt var lättare.
Då jag ibland stressade till skolbussen istället för att undra vad jag skulle göra idag.
Då jag kunde ta mobbingen från klasskompisen med hjälp av en stöttande vän istället för att sjunka djupare i någon underlig form av depression efter ett konstant nedtryckande från mitt eget bättre vetande.
Aldrig kommer den enkla lyckliga tiden tillbaka, men jag tror jag kan må bättre genom att acceptera att det faktiskt är så, det där mörka rummet är inte mitt längre. jag är inte tolv längre. Jag är 21 år och arbetslös, min bästa vän bor på andra sidan jordklotet och jag pratar med honom kanske en timme på fyra månader. Jag bor i källaren hos mina föräldrar och spenrerar för mycket tid med TV-serier.
Välkommen till ditt liv, David.