Idag beger sig ett gäng av mina vänner på en roadtrip för att hälsa på min syster, själv blir jag hemma och vaknade sjuk idag.

Den där lilla rösten i hjärnan som ständigt försöker göra sig hörd och bryta ner mig till ett emotionellt vrak ekar nu som en galning, den berättar hur jag är kvarglömt och oälskad.

Men just nu vet jag bättre, det var mitt eget val att inte åka med. Eller jo, jag hade gärna följt med och jag blev tillfrågad, men i morgon är det repetition för "The triumph" och som huvudrollsinnehavare är det inte så bra att missa den sista repetitionen för i år...

 

Fortfarande dyker den där rösten upp, ömkar sig över att jag nu tvingas vara hemma och kurera mig medan jag missar GODis i kväll, och hur ska jag ta mig till Alternativ i morgon kväll?

 

Gud är god, han håller mina ömkligheter stången idag vilket jag är oerhört tacksam för.

 

Ha det bra så ses vi snart!

 

//DCB