Jag är bedrövad, över allt omkring mig möter jag människor utan hopp eller mål.

Allt jag ser är lidande och sorg.

Bland barnen ser jag en förkärlek till våld och anarki, att inget och ingen skall stå i vägen för vad jag vill.

Bland vuxna ser jag människor som gett upp, de har en inställning till livet att det inte finns någon mening med att göra någonting, det skiter sig ändå.

 

Jag blir modstulen där jag sitter i skolbänken på Jobbcoachningen och får höra av klasskompisarna att det är lönlöst att gå här, det är ingen som kommit ut med ett jobb ifrån det här stället.

Allt dessa människor gör är att sitta av tiden för att få del av försäkringskassans bidrag.

 

Men jag biter ihop, jag lyssnar aktivt på föreläsningarna, försöker göra det bästa av uppgifterna vi får på eftermiddagarna. Jag håller hårt i min inställning att göra det bästa av situationen jag sitter i, sikta på ett mål och arbeta för att nå det, inte nöja mig med att snylta på staten.

 

Men jag bryr mig om mina medmänniskor, mina nästa.

Hur kan jag visa dessa människor hur självdestruktivt deras beteende är? Hur kan jag få dem att förstå att just de kan ta del av ett så mycket bättre liv, ett liv jag får del av som Guds barn?

 

Sant att man som kristen inte är befriad från besvär eller lidanden, men som Petrus säger i sitt första brev, kapitel 3 och vers 14, "Om ni också får lida för rättfärdighetens skull är ni saliga..."

Genom Jesus är jag frälst från dödens lidande och istället gjorts berättigad till ett evigt liv i Herren Guds närhet, jag önskar att jag kunde dela denna fröjd jag funnit med alla de mäniskor jag möter.

 

Ha det så bra så ses vi!

 

// DCB