Tillbaka med ännu fler burdusa inblickar i en patetisk unkarls liv i Motala stad.

 

En tre centimeter lång silverfisk kryper över mitt hallgolv som en påminnelse om statusen på min lägenhets renlighetsnivå. en perfekt avslutning på en ungefär 2,5 kilometer lång vandring ifrån centrala Motala ut till min lilla lya, en promenad som gick på trotoarer med helmeterdjup snö (för att ingen brytt sig om att skotta i Västers slumm) och ömsom med bilar tutande efter mig (var ska jag annars gå när trotoarerna inte skottats)

ju längre jag gick desto mer irriterad blev jag och övervägde att ryta till nästa bil som tutade på mig:

 

 

För en gångs skull höll jag dock käft och lydde vem det nu var som uttryckte det så att "om du inte har något uppbyggligt att säga, säg då ingenting" (ett fritt citat då jag inte minns vem eller exakt hur det gick)

 

Kvällens promenad kan väl summeras med att jeg känner annalkningen av den där sura gubben, jag har kännt honom titta fram i mig titdigare, vert hen då sedan tagit vägen vet jag inte, jag får återkomma med den saken.

 

 

På plussidan har dagen också bestått av något av det roligaste som finns, att delta i församlingens julmusikal, med nyskrivet manus och musik hade vi urpremiär av Änglahyss, en julsaga ur änglarnas perspektiv, då vi får följa Stellan och Angelicus när de följer alla de klassiska inslagen i Julens glada budskap, igenom förberedelserna för Jesu födelse på jorden från tändning av stjärnan till änglarnas glada kör för herdarna på ängen.

Det är paradoxalt att det roligaste jag vet skall åtföljas av en så depprimerande insikt som den som slog mig på vägen hem, men om man tror på balansen i världsaltet är det väl bara väntat.

 

Ha det bra så ses vi!