Jag har börjat besöka en Kurator, något jag funderat på i snart två år och efter en uppmaning av en vän.

 

Vi har nu kommit fram till att diskutera motivation vilket är något jag har problem med, jag kommer direkt ifrån mitt senaste möte och med mig hem har jag hemläxan att göra upp en konkret plan på vad jag skall göra för att nå mina mål. vi diskuterade fördelarna kontra problemen med att bo kvar eller flytta, vi samtalade om drömmar och planer.

 

Något vi inte vidrörde var den där känlsan jag nu har, att strunta i de papper jag fick med mig hem, den stora impulsen att sjuta allt åt sidan och låta bli att tänka på det hela. Just det här är nog kärnan av mina problem just nu, oviljan att förändra någonting.

 

Men jag vill ju ha en förändring, rent rationellt vet jag att om jag inte skärper mig och gör en förändring kommer jag att bli ännu fetare, ännu mer isolerad och djupare deprimerad. men irrationellt är jag tillfreds.

 Mina irrationella tankar, mina känslor är helt tillfreds med att sitta här i fåtäljen vid datorn och bara jäsa. Kampen dessa viljor emellan har länge pågått inom mig, och jag har för länge sedan gett vika för den lata sidan, sidan som hellre beställer veckans tredje pizza än att spendera 20 minuter med att tillaga någon form av mat i köket.

 

Den rationella delen av mig vill inte längre vara stilla, vill inte längre foga sig till den gigantiska överviktiga irratonaliteten som kväver allt vad driv heter i min kropp. Jag kan inte se en lösning på något av det här, jag önskar Gud kunde sända mig en hjälpande hand, men kanske skulle det vara för lätt?

 

Ha det bra så ses vi förhoppningsvis!

 

// DCB