För ett tag sedan stiftade jag en ny bekantskap, en tjej i min ålder introducerades i mitt liv.

Ni som känner mig kanske förstår vart mina tankar går när en sådan person presenteras i mitt liv. För er som inte känner mig så väl, kanske jag får förklara mig.
 Som ung och ensamstående man, cirkulerar mina tankar kanske farligt mycket kring min framtid, och främst den del av min framtid som berör mitt "kärleksliv" ('Del' kanske är ett dåligt ord att använda då denna "del" spelar in i alla aspekter av min framtid)

För att göra en lång och rörig historia kort är en av de första tankarna som dyker upp i min hjärna när en ny bekantskap av detta slag presenterar sig något i stil med:

 

"Är det här möjligen den personen som jag kommer dela mitt liv med?"

 

Det faktum att jag fortfarande är singel kan vittna om har detta ännu inte hänt.

Till skillnad från när jag började gymnasiet och de 10 nya tjejerna ganska snabbt ströks som "kandidater" (förlåt mitt bryska uttryck) så verkade allt jag såg av denna nya bekantskap tala för motsatsen.

Den kvinna jag fick lära känna tycktes ha allt som jag värderade i en kvinna, i allt jag såg henne göra såg jag ett stort och ömt hjärta och en glädje som smittade av sig. Hon hade en omsorg för andra människor och gick ur sin egen bekvämlighet för att nå dem. Vid ett tillfälle stannade jag till och kunde inte annat än beundrande se på när hon lekte med några barn.

Jag fick hålla ett stramt koppel på mina tankar så att de inte skulle sväva iväg, för den skönhet som hennes personlighet bar återspeglades för mig i hennes yttre.

Under en gudstjänst vi båda var på lade jag också märke till att hennes sångröst var väldigt vacker, och under en stund av lovsång kom jag på mig själv att lyssna på hennes sång. även om vi var en kyrka full av lovsjungande röster kunde jag urskilja hennes röst.

 

Många gånger har min hjärna målat upp bilder av hur jag någon gång skulle möta den kvinna som jag skulle förälska mig i. Jag kunde nästan föreställa mig hur det skulle vara. Glädjen som förväntan skapade bara jag tänkte på henne, Pirret när jag såg henne eller hörde hennes röst.
Men av alla de fiktiva scenarion som utspelat sig, kunde inget av dem mäta sig med det jag nu upplevde.

 

Nu gjorde jag vad jag tror alla bör göra in en sådan här situation.
Jag vände mig till Gud.

Jag kände mig som ett litet barn som ville ha någonting väldigt mycket, och liksom ett barn vände jag mig till min himmelske far och frågade om lov.

Hans svar kom ganska snabbt:

"Oavsett hur mycket du känner för den här personen, kommer du att känna så mycket mer för den jag har ämnad för dig"

Jag var inte glad. första tanken som gick igenom mitt huvud var att det var ju omöjligt, det här var ju så myket starkare känslor än jag kunnat föreställa mig.

 

Men efter ett tag sjönk det in...
Jag kommer älska den Gud har ämnat för mig mycket mer än hur jag känner nu...
Lika mycket som verkligheten nu överträffat mina vildaste fantasier,
lika mycket till kommer min kärlek för min fru överträffa mina känslor nu.

 

 

Ha det bra så ses vi!

 

//DCB