För snart tre veckor sedan hände någonting som egentligen inte bör hända över huvud taget, jag och en kompis till mig hade en menigsskiljaktighet som resulterat i att vi inte pratat med varandra sedan händelsen.

 

Att kalla det för en meningsskiljaktighet är en sanning med modifikation, vad det hela kan kokas ned till (förlåt det amerikaniserade uttrycket) är ett missförstånd, en sylkig kommentar från min sida tolkades in i ett större sammanhang än vad det var åsyftat till och när jag sedan fick chansen att förklara situationen och be om ursäkt tas min ursäkt inte på allvar. Så här i efterhand, när man ser tillbaka på händelsen och i korta drag försöker förklara vad som hände ser det så banalt ut, men det förnekar inte de starka känslor som var och som fortfarande är inblandade.

 

Det här är inte det första stadiet i mina känslomässiga svallvågor, under den första veckan var jag både arg och ledsen, jag gjorde allt för att isolera mig för att jag insåg att om det skulle ske en konfrontation skulle min enda impuls vara att orsaka så mycket emotionell skada jag kunde mot den person som sårat mig, detta resulterade i att en gemensam vän till oss blev utskälld över telefon när han ringde mig och försökte medla oss emellan, i min sårade situation och det kaos av känslor som svallade i mig så snart efter händelsen lät argumenten som anklaganden, som om felet var mitt.

Som ofta i sådana här situationer är ju inte någon part helt utan skuld, men påpekar du det till den ene eller den andre så blir du del av "fienden"

 

När vreden och smärtan nu lagt sig till något som liknar en glödbädd, (där minsta lilla bränle kan få allt att flamma upp i heta lågor) så har jag ändå en aning insikt i mitt eget psyke, där jag undrar varför jag reagerat så starkt på just denna situation.

min insikt går att härleda till händelser från mellanstadiet, där det fanns en klasskompis till mig som var expert på att hitta saker att säga som sårade mig, gång på gång kunde det gå så långt att jag nästan rördes till tårar.

det är först i det läget som någonting noterats av vår lärare, och när hon vid flera tillfällen under en rast tagit oss båda åt sidan för att vi skulle prata om det så resulterade det alltid i samma situation. Pojken som sagt de elaka sakerna till mig tvingas där av fröken att yttra ordet "förlåt".

Alltsedan den tiden har jag avskytt det ordet, för trots att läraren gjorde sitt bästa att lösa situationen så betydde det ordet ingenting mer för varken mig eller den andre pojken än "okej, jag säger det här ordet så blir fröken nöjd" det brukade inte ta mer än fem minuter innan nästa gliring eller elaka kommentar hadde borrat sina vassa taggar in igenom mitt ömkliga försvar...

 

Efter denna erfarenhet har det alltid varit viktigt för mig att inte bara haspla ur mig ett "förlåt" när jag ber om ursäkt, jag är alltid mån om att försäkra mig om att personen jag ber om ursäkt till förstår vad jag "gjort fel" och att jag inte menade dem något illa. Jag undviker ofta att säga ordet "förlåt" då det inte har någon vikt i mitt vokabulär, utan istället uttrycker jag mig i stil med: "jag inser hur det här blev fel och det ber jag om ursäkt för, det var inte min mening att såra dig". Det har blivit en principsak för mig, och likaså var det med händelsen jag nämnde skedde för tre veckor sedan.

 

Här kommer en lärdom som inte borde vara en nyhet för någon, redan på bibelns tid fanns uttrycket att inte låta solen gå ner över något otalt. Denna situation är ett praktexempel på hur tid kan förvärra situationer, det dröjde nästan ett dygn till det att jag gjordes medveten om det missförstånd min kommentar orsakat, ett dygn innan jag kunde be om ursäkt och därefter skulle det gå ett dygn till innan jag nås av meddelandet att min ursäkt tydligen inte var accepterad.

 

Tidigare var min reaktion något i stil med "om min ursäkt inte är trovärdig, hur kan jag vara säker på att något jag säger kommer tas på allvar av den här personen" eller "Ja, om min kompis inte vill ta itu med det här, då ska jag minsann respektera den viljan, här ska det bli gott om utrymme"

Men efter insikten jag nått under kvällen här att det är just vikten av att be om ursäkt på ett ärligt sätt, så inser jag att jag känner mig kränkt. en av de mest fundamentala principer jag lever efter har totalt krossats.

 

Det här blev ett långt inlägg, och jag tror knappt jag hunnit hälften av de punkter jag ville ta upp. Kanske vittnar det lika mycket till er läsare som det gör till mig att detta fortfarande är ett färskt sår.

Igenom allt detta har jag insett jag och min kompis detta handlar om har vitt skiljda språk, så olika tankesätt att jag tyvärr inte ser en lösning på det här. så det jag kommit fram till är att min bästa handlingsplan i det hela är att undvika all framtida kontakt.

 

Jag vet att den lösningen egentligen inte är någon bra lösning över huvud taget, men det är den bästa lösning mitt sårade sinne nu kan komma på, och tills jag är redo att se en annan utväg kommer jag fortsätta att inte svara på telefonsamtal eller meddelanden, jag kommer att aktivt undvika områden av centrum jag vet är frekvent besökta av min före detta kompis. Förr eller senare kommer vi stå öga mot öga mot varandra igen, och helt ärligt har jag ingen aning om hur jag kommer reagera på det, jag vet bara att jag är rädd för vad jag kan tänkas göra.

 

Som avslutning vill jag nog säga, räds aldrig att så snabbt som möjligt räta ut missförstånd, och var alltid ärlig med dina känslor gentemot dina vänner, om du blir sårad säg det direkt, öppna upp för att läsa problemet och gör absolut inte som mig i den här situationen, låt inte tid blåsa upp besvär som ni kan sticka hål på direkt.