Jag närmar mig en gräns, en gräns som jag inte bör korsa.

Gränsen bör inte korsas, det är jag helt på det klara med.
Men det är så lätt, så begärligt, att bara sluta kämpa
för att hålla mig på rätt sida gränsen.

Nektarn är alldeles för ljuv för att sluta vandra precis på randen,
även om det sliter mig i bitar.
Och jag kämpar för att dölja ansträngningen
för de runt omkring mig.

Men så tänker jag ett varv till,

och tänker på vad som skulle hända

om kampen blev synlig,

om jag släppte på fasaden och lät mig falla.

Falla ner över kanten, ner över randen av gropen,

till där den ljuvligt doftande nektarn flödar.

Och jag ser att konsekvenserna inte är lika njutbara.

situationen är ohållbar, men jag ser inte ett bättre alternativ...

 

Så jag tar upp min sköld och mitt svärd,

spänner på mig mitt harnesk och mina beskenor,

Allt polerat till en vacker glans, för att dölja hur sliten jag är.

Så jag tar upp min sköld och mitt svärd,

spänner mitt sargade och nötta bälte

och gömmer mitt trötta anlete bakom min hjälms visir.

Så jag tar upp min sköld och mitt svärd,

och rusar in i striden på nytt, och hoppas innerligt

att Han som ger mig styrka kommer till min undsättning.