Hur kommer det sig att jag bara skriver här när jag är på den "dåliga" sidan av myntet?

När det känns som att allt går emot en är det så lätt att gå in i sin lilla bubbla och tycka synd om sig själv, och då kan jag skriva rad efter rad för att på något sätt bearbeta känslorna som stormar där.

När livet är bättre (för att inte säga bra) så flyter dagarna ihop och de tio tusen olika projekt jag satt framför mig; Se de där TV-serierna jag följer, titta på de där filmerna som har premiär, städa, läsa den där boken som bara samlar damm på nattygsbordet, ta sig igenom den där listan på Youtube som du sjkutit upp (fem månaders videos) 

Så när allt är sagt och gjort så glömmer jag bort att blogga också.

 

Även om sociala medier oftast beskylls för att bara visa upp en glamorös och felfri fasad som kan ge vem som helst komplex för att de inte också har råd med den där vackra medelhavssemestern, så är det motsatta som jag råkat skapa här med idel deprimerade inlägg inte heller så bra.

En bra journalists uppgift är att rapportera en balanserad och ärlig skildring av livet, (det har jag lärt mig från CW's Supergirl). Även om jag inte är en journalist och denna blogg inte är ett forum för att rapportera på världens tillstånd så skapade jag den här bloggen med syfte att dela med mig av mitt liv, ge er läsare en inblick i hur en "vanlig" kristen svensk mans liv ser ut.

Om vi betraktar den målbilden så har jag altså misslyckats med att ge en balanserad och ärlig bild av mitt liv. Jag svarade på min egen frågeställning där i början, men här kommer en ny som jag nog inte lyckats hitta svaret på;

Hur går jag tillväga för att råda bot på det "doom and gloom"-tema som verkar dominera mina inlägg?

 

Ha det bra så ses vi!

 

//DCB