48. Letters to Juliet
Sophie (Amanda Seyfried) är en ung faktakontrollant åt tidningen New Yorker med drömmar om att själv få skriva något. När hon och hennes fästman tar ut sin smekmånad i förtid (De hinner inte annars, hans restaurang skulle ta för mycket tid.) reser de till Italien och den romantiska staden Verona. Men väl där reser de kors och tvärs för att träffa alla möjliga leverantörer till restaurangen. För att på något sätt få sig lite sightseeing går Sophie ut på upptäcktsfärd för sig själv, det är så hon möter Juliets sekreterare. Detta lilla gäng har som jobb att svara på de många brev som varje dag fästs på Juliets vägg. Där finner Sophie ett femtio år gammalt brev som hon bestämmer sig för att besvara. En vecka senare står plötsligt den otroligt ocharmige Charlie (Christopher Egan) utanför porten och tackar så mycket för besväret som hans farmor, Claire (Vanessa Redgrave), gjort sig i resan ner till Italien från England. Oförmögen att släppa den här fantastiska potentialen till en underbar berättelse om sann kärlek anmäler sig Sophie till Charlies förskräckelse att hjälpa dem finna den förlorade Lorenzo.
Romantik är nog något vi alla drömmer om, och detta speglar sig i den uppsjö av filmer, böcker, pjäser och all annan lyrik som producerats på ämnet. Vad gör då den här filmen så speciell? Jo dels har vi den ståndpunkt som de båda huvudpersonerna diskuterar, att det finns inget utgångsdatum på sann kärlek. Sedan har vi bland massa annat krimskrams och glitter ett fantastiskt gäng skådespelare som väcker karaktärerna till liv, och personkemin i den lilla kärngruppen är fantastisk. Mellan Sophie och Charlie finner vi något från start, så olika och på så dålig fot de startar mot varann kunde jag inte annat än att studsa i stolen vid varenda scen de möttes.
En så tilltalande kärlekshistoria har jag inte mött på länge, varenda sekund log an mina hjärtesträngar som en harpa och så klart smälte hela jag, en sen om jag kunde se hur allt skulle sluta från början! Och att ta med en så fin låt som "Love Story" med Taylor Swift, något av en personlig favorit, gör ju definitivt inte saken värre.
D D D D D D D D D D
skriven
hmm...Hur att kritisera detta...kan ju hålla med om det första du skrev...känner inte heller för någon romantisk film...vilket som är orsaken till att en stor del av mig vill påstå att du har fel...jämnför med din förra recension så märks en viss skillnad...du nämnde inte ens skådespeleriet där, men här tycks det var en stor del...vilket som får mig misstänka att du ger yngre skådespelare större "ära" för sitt skådespeleri än äldre...i för sig så måste jag medge att Amanda Seyfried verkar ta på sig väldigt olika roller...med tanke på att jag såg henne första gången i MeanGirls! Det kan även ligga någon skillnad i passionen för konsten! Kanske blir äldre skådespelare sämre med tiden...hmm...tror nästa film jag lånar till dig få bli någon som kan konkurera med den här...
MVHH