En lördagskväll med vännerna brukar resultera i en film, den här dagen blev det "The Dictator"

Den politiska situationen är väldigt spänd mellan FN och diktaturen Wadiya, ett land i nordvästra Afrika. Deras ledare, den store Aladeen (Sacha Baron Cohen), har kallats till att tala inför FN's delegater i ett försök att häva sanktionerna mot landet men något står inte helt rätt till och efter en kupp finner sig Aladeen oigenkänd av sina närmaste och måste söka hjälp i den radikale Zoey (Anna Faris) (Känd från Scary movie-filmerna) för att ha en chans att ta tillbaka sitt land.

 

Andra nämnvärda skådespelare är Tamir (Ben Kingsley) och Kathlyn Hahn.

 

Jag fick förklarat för mig att i jämförelse med en tidigare film av Sacha, Borat, så är The Dictator en film med en utstuderad handling. Själv har jag lärt mig förstå Cohens komik, men jag tror aldrig jag kommer uppskatta den till fullo. Inte heller kan jag uppskatta den här filmen helt, även om det finns en rad komiska inslag och en ganska godtagbart lyckligt slut.

 

Jag kommer nog aldrig att ändra mig i åsikten att en vuxen man som upptäcker onani, eller en livvakt som krossar saker med hjälp av sina bröst stora som bowlingklot bara är osmakligt och inte roande.

Nu är det dags att jag kliver ner från mina moraliska hästar ett litet tag, nog kan man inte kalla en man som uppfinner en idiotkaraktär som Borat djup, men i The Dictator lyfter han upp en intressant ämne om vår västerländska idé om att vårt statsskick är så överlägset alla andra, att vår demokrati eliminerat allt vad orättvisa heter.

 

För det är frågan: Har vi det? Eller har vi bara ersatt det med ett system som nästan är lika dåligt som medeltidens träl, borgare och adel, men på ett mer ”moraliskt” försvarbart sätt som skonar våra samveten?

 

Nyttig debatt, men det var väl det enda jag kan lyfta fram som var bra i filmen.

 

D D D D D D D D D D