Annekdoter
Historien mellan oss börjar långt tillbaka, i femman. Hon frågade schans på mig, den tjej jag varit intresserad av sedan början av femman då hon började i klassen bad mig bli hennes pojkvän. det kunde inte bli bättre!
Tiden gick. Vi blev ihop på våren och sommaren närmade sig, hon åkte iväg under sommaren och det gjorde det svårt för oss att träffas. När skolan började igen gick det några veckor, sedan kom på en rast meddelandet via en kompis: Hon gjorde slut.
Bara sådär, ingen förklaring gavs. Den rasten spenderades i en glänta i den intillligande skogen med tårar rinnande nedför kinderna. Jag har ett dagboksinlägg från dagen:
"Måndag 8/9 2003.
Idag gjorde _____ slut. förhållandet höll i 160 dygn, 2 timmar och 20 minuter. Jag var (och är) så förälskad att jag hållt räkningen på alla dagar."
(fråga mig inte om en 12-årings logik)
Här kommer en av de största Gudsuppleverserna jag har i mitt liv.
När jag satt där i min sorg sprack molntäcket upp jag badade plötsligt i solljus, Guds närvaro kändes tydligt runt mig och blötsligt fick jag ett lugn i kroppen och tårarna slutade rinna, bara sådär hade det gått över.
När jag kom tillbaka till skolan pratade vi inte mer om saken, vi fortsatte att vara vänner och vi var så nära att hon var en av de personer som jag ansökte om att vara i samma klass som när det nu var dags att börja sjuan på en ny skola.
Nu kom mörkret. Jag är inte säker på vad som verkligen hänt härefter, men vad jag vet är att under sjuans gång försvann mina vänner i det gänget totalt ur min närvaro, utfryst och snart även föraktad tvingades jag vid start av nian byta klass till mina nya vänners klass.
En dag kom skolans kurator och hämtade mig från en lektion. Jag, ett elevskyddsombud och en av de mest mobbade i skolan stod inför "domstol" anklagad för något som borde liknas med sexuellt ofredande. Tydligen var det mitt brott från sjunde klass och frammåt: mitt ex tyckte jag glodde på henne på ett obehagligt sätt.
Mitt försvar var enkelt. Jag har för vana att hålla koll och se över området jag har kring mig, om detta fått henne att känna obehag ångrade jag det starkt. Det hela avrundades med några hårda ord och sedan talades det inte om det.
Efter avslutningen av nian och starten av gymnasiet har knappt sett henne, men när jag gjort det har det varit ilska eller hat som setts i hennes blick.
Så, vad skall man göra med vänförfrågan? En första impuls säger att den bör ignoreras, att yxan inte är begraven och alla aktioner i någon riktning berörande henne kommer tas fel. Men samtidigt säger Bibeln att om jag har något otalt med någon skall jag göra något åt det, att gå tillrätta med problemet...
Något långt inlägg, men det kan också vara skönt att få dela med mig av detta.