Bottnar jag
Varje mening jag vill uttrycka är inte bara synisk och domedagsaktig, utan det vill smyga sig in svordommar däri.
Vilket visar på vilket sällskap jag har här uppe i den lilla hålan Burträsk.
Allt känns så ytligt och hycklande, inget djup någonstans, är det här världen vill jag inte vara med längre.
De närmaste vänner jag har här upp är del i denna ytliga och själviska världsbild, så vem ska jag vända mig till när jag känner så här?