I min serie "Att älska" kände jag att jag inte uttömt allt inom kärleken mellan man och kvinna, så det blev en del två här...

 

för ett tag sedan stötte jag på en bild jag tänkte dela med er, jag är som flera av människorna du möter i församlingarna runt om i världen förespråkare av avhållsamhet från sex utanför ett äktenskap.

 

 

för vissa kanske det är en självklarhet och det enda alternativet att ha sex så snart man "får", (svensk lag säger 15 år) ibland är det ännu tidigare. Men jag som sagt håller mig till en annan åsikt.

 

I samma bibelvers som jag citerade i del ett finner vi orden "...Och de blir ett". Vad syftar detta på?

För mig finns där en djup sanning om äktenskapets natur. Jag vet inte om jag lyckas förklara mig rätt när jag lägger fram det så att jag inte ser det som händer i kyrkan som det som förbinder en man och en kvinna, utan det är först (traditionellt sett) på bröllopsnatten. Missförstå mig inte; jag bagatelliserar inte på något sätt Vigselakten och Bröllopsfesten, men dessa kan se ut på olika sätt och har gjort det i alla tider, men denna urgrund har alltid varit detsamma. samlag.

I samlaget svetsas det som fogats samman i kyrkan fast, i den köttsliga kärleksakten smälter två kroppar ihop till en, två själar smälter samman till en helhet.

 

Grekisk mytologi berättar om hur mannen och kvinnan blev till som ett straff från Zeus mot de olydiga människorna, han klöv de androgyna människorna i tu, en manlig och kvinnlig del som inte får någon ro tills de hittar varann igen. Vi talar om våra äkta hälfter, som om vi bara är halva utan vår partner.

 

 

Av den anledningen är jag emot samboskap och av samma anledning tror jag att man aldrig lättvindigt skall ingå äktenskapets förbund, jag vill mana er alla att vara helt säkra på att du tänker spendera resten av ditt liv i den här enheten, för "vad Gud fogat samman, skall människan inte skilja åt" Mark 10:9.

I dagens sverige verkar inte orden "Tills döden skiljer oss åt" betyda någonting längre. mängder av människor väljer att skilja sig, så jag funderar lite på vad som kan vara orsaken.

Jag tror att för en del är det att man inser att de inte var rätt för varann, vilket tyvärr kunnat undvikas om man tagit det lugnt och väntat tills man verkligen lärt känna varann.

Andra hävdar att de inte längre var kära. Detta finner jag INTE som en god orsakt att skilja sig på. kärleken inleds med en ström av hormoner, dessa börjar klinga av efter ungefär ett år. vad som blir kvar är vad du gör det till, den där första gnistan måste aktivt bevaras, annars så falnar den ut och dör.

 

Så äktenskapet ska inte bara baseras på känslostormar, det ska grundas på ett val att vi vill leva tillsammans, och detta LOVAR par varandra när de gifter sig, att ALLTID vara varandra trogna och älska varann i med- och motgångar.

 

Ha det bra så ses vi!

 

// DCB