Att älska kan innebära så mycket. Vi har kärleken mellan familjer, vi har vänners kärlek och såklart kärleken mellan en man och en kvinna. Men den största kärleken är Guds villkorslösa och eviga kärlek för oss människor, som manifesterades genom hans son Jesus offer på Golgata kors.

Men som ni säkert förstår kan ingen klämma ihop all den kärleken i ett enda inlägg, så idag tänker jag fokusera på det jag kallar Parupplagan.

 

Jag tror att vi människor inte är skapta att vara ensamma, 1 Mos 1:27 Berättar att Gud skapade människan till Man och kvinna, (Det är också här lite senare i 1 Mos 2:24 som vi finner 'Instiftelseorden' till äktenskapet, att "det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva tillsammans med sin hustru, och de blir ett")

Så från allra första början var vi beroende av socialt umgänge.

Jag har alltid varit säker på hur jag vill ha det i den här aspekten, jag trodde allt var enkelt. Jag tänkte att modellen var att lära känna någon person, bli vänner och sedan skulle kärleken växa fram. Jag liknade kärleken med en blomma, 'man måste låta skönheten växa fram' sade jag. Den föreställningen har jag fortfarande, men jag har börjat fundera på om vänskapen är den enda grogrunden för denna blomma.

 

Nyliga händelser resulterade i att jag för ett tag sedan började ifrågasätta detta. Jag träffade en tjej, vi hade några saker gemensamt och jag tyckte vi hade kul ihop, så en dag bjöd jag med henne på Lunch. Jag insåg inte vad jag höll på med förrän senare, någon månad efter såg jag det för den dejt det var. Även om vi är för olika och trots att jag försökte fortsätta insåg nog båda två att vi inte skulle passa ihop, men denna erfarenheten har, om än bara lite, rubbat min idé om den där modellen.

 

Jag går också i tankar om jag verkligen är ämnat för familjeliv. Jag har alltid trott att vi alla har någon som väntar på oss, för att använda en klyscha, men nu börjar jag undra. Jag har börjat att tvivla på att den där någon finns för mig, någon som kan acceptera och dela alla de udda och knäppa egenheter jag har, min skruvade hjärna och ibland pinsamma framträdande. Hur kan det finnas någon som kan älska mig helt och fullt som jag är?

Lösningen dyker som vanligt upp samtidigt som jag ställer frågan till mig själv, för Gud vet alltid vad som är rätt.

Jag måste först lära mig att acceptera mig själv helt och fullt, först då är jag redo för att älska någon annan lika mycket, eller mer. Även om jag är galet frustrerad över att jag inte kommer någon vart på den här fronten, när mina vänner gifter sig och förlovar sig eller träffar partners, så är jag trygg i vetskapen att Gud tar hand om mig.

Jag måste helt enkelt hålla ut och ordna upp mitt liv tills jag är redo för den där speciella kvinnan i mitt liv.

 

 

Som avslutning vill jag uppmuntra er alla att kommentera om ni vill, det skulle vara kul att höra vad ni tycker och tänker i de frågor jag brottas med.
Jag blev glad när jag igår såg att jag haft 13 besökare här på bloggen under en dag, jag vet att den inte är så mycket jämfört med andra större bloggare, men jämfört med det vanliga 2-3 unika besökare per dag så är det betydligt.

 

Ha det bra så ses vi!

 

// DCB