En av de där överraskande Svenska filmer som jag ibland pratar om är

"I rymden finns inga känslor"

 

Simon, (Bill Skarsgård) har aspergers syndrom och har speciellt svårt med förändring, därför är det svårt att greppa att hans brors flickvän Frida (Sofie Hamilton) plötsligt lämnar deras väloljade trio. För att laga deras hushåll och rädda Sam (Martin Wallström) ifrån att helt gå ner sig i sorg sätter Simon sig i kast att hitta den perfekta tjejen åt Sam. Men känslor är inte lika lättbegripligt som de ekvationer Simon sysslar med, vilket han lär sig med hjälp av den smått kaotiska Jennifer (Cecilia Forss, "Hur många lingon finns det i världen") vars avslappnade approach kanske är precis vad som behövs.

 

Bland en massa små talanger och uppstickare finner vi även Per Andersson, ett minst sagt välkänt ansikte på den svenska komediscenen.

 

 

Även om Simons asperger är lite av en karikatyr har den här typen av film där lite annorlunda människors världssyn skildras börjat tilltala mig mer och mer, ett annat exempel är "Extremely Loud & Incredibly Close", kanske för att jag själv på något sätt känner mig lite "ur loopen", men oavsett anledningen så är I rymden finns inga känslor en av mina favoriter från Svensk filmindusti i det här milenniet, med en lätt komik, ett välarbetat manus och en gripande story som allihop resulterar i en film man kan skratta, mysa och för den rikitgt blödige, även gråta åt.

 

D D D D D D D D D D