Lite senare än jag tänkte mig, men nu kommer steg två i min utlovade serie om Star Wars filmer så här långt;

Star Wars episode II Attack of the Clones.

 

 

Tio år har gått sedan händelserna med handelsfederationens blockad runt Naboo, och Anakin Skywalker (Hayden Christensen) är nu en erfaren men impulsiv padawan under Obi-Wan Kenobis (Ewan McGregor) ledning. Padmé Amidala (Natalie Portman) är nu en inflytesrik senator och representant för sin planet, som är en av de ledande rösterna i oppositionen för en motion för att bilda en galaktisk arme som svar på de oroligheter som hotar att splittra republiken.

När Padmé blir utsatt för ett lönnmordsförsök skickas Obi-Wan och Anakin att beskydda senatorn på Högste ordörande Palpaines (Ian McDiarmid) order. I ett försök att utröna bakgrunden bakom lönnmordsförsöken uppdagar Jedin planer smidda av den fallna Jedin Count Dookou (Christopher Lee), planer som hotar själva republikens existens.

 

Åter igen kommer Frank Oz, Samuel L. Jackson, Anthony Daniels och repriserar sina roller från tidigare filmer i serien

 

Som jag sagt tidigare var min ursprungliga åsikt obeveklig på att jag älskade filmerna, men ju fler gånger jag ser prologtrilogin ser jag att min första reaktion såg till vad filmerna kunde vara och vad storyn handlar om mer än vad den slutliga produkten faktiskt var. För George Lucas bakomliggande story/ide är briljant och jag älskar den fortfarande, men jag börjar att ifrågasätta hans möjlighet att lyfta fram den.

Filmens story får liksom förra filmen sitta i passagerarsätet när Lucas låter specialeffekterna ta ratten och bjuda oss både på en hisnande "biljakt" i Coruscants virvlande trafikhav och sedan en dogfight i ringsystemet ovanför Geonosis.

Min åsikt om specialeffekter överensstämmer nog med flertalets andra, att de gör sig bäst när de används för att sätta krydda på och framhäva berättandet i en film, men här verkar det som om det förhållandet är tvärt om, att storyn använts som en ursäkt att leka med specialeffekter.

 

Men nog om specialeffekterna, Attack of the Clones är den andra installationen av prologen till den klassiska Star Wars Trilogin, här görs ett försök till att förtälja historien om hur Republiken och dess fredsbevarande styrka Jediriddarna gick sitt fall till mötes.

 

Vi får inte förklarat exakt hur det politiska klimatet blivit så oroligt som det är, men tydligt är att galaxen är i upprorstillstånd och till skillnad från episod I så är oroligheterna inte fokuserade till en enda planet utan berör hela galaxen, (det kan nog liknas vid skillnaden mellan gränsdispyt mellan två länder och ett hotande världskrig)

 

Det jag främst uppskattat är att vi får en inblick i vad Yoda uttrycker i en dialog, att Jediriddarna blivit allt mer arroganta, självsäkra på sina förmågor, något som blivit till en brist. Det tydligaste exemplet på att "även de äldre mer erfarna" äger denna brist är den äldre arkivhållerskan (Jocasta Nu (Alethea McGarth)) med hennes självsäkra och nästan arroganta replik "Om ett planetsystem inte finns i arkivet så existerar det inte"

 

Anakin själv personifierar denna arrogans och snudd på egoism i Jediorden, då han ser sig förmer än sin mästare och föraktar honom för att "hålla tillbaka honom" tyvärr blir scenen skrattretande på grund av Haydens skådespelande, man får en bild av en nioårig pojke som putar läpp mer än den 19 årige unga vuxna han egentligen är.

Personligen uttrycker jag mig en hel del fysiskt, (ni vet, vifta med armar och dylikt,) något som saknas i en hel del av scenerna med Hayden, det kanske är min peronliga åsikt, men jag tror scenerna i sjötomten på Naboo hade hjälpts av att låta Hayden ställa sig upp och röra på sig mer, "att spela ut"

 

Innan jag spårar ur ännu mer än vad jag redan har så får jag nog knyta ihop säcken här, I egenskap av sin härhörelse i Star Wars universum är jag helt såld på filmen och rekomenderar den starkt, men jag måste dessvärre säga att storyn och premissen blir lidande av några halvdana skådespelarinsatser och en CGI-orgie.