Robin Hood (2018)

När man är sjuk, och vill komma bort från att tänka på sin troligen inflammerade bihåla och den där retliga hostan, fungerar det bra med att se en film. Än bättre är att gå på bio och ha hela salongen för sig själv.
"Robin Hood"
 
 
 
Robin of Loxley (Taron Egerton) lever ett lättjefullt liv i sin Herrgård straxt utanför gruvstaden Nottingham tillsammans med sin sköna Marian (Eve Hewson), men det tredje korståget kräver nya soldater och Robin blir uttagen att tjänstgöra i militären, på order av Sheriffen av Nottingham (Ben Mendelsohn). Efter fyra år och en skada skickas "Rob" äntligen hem till sitt gods och sin kära Marion, bara för att få reda på att han förklarats död två år tidigare, Herrgården har blivit beslagtagen och Marion är tillsammans med någon annan: Will (Jamie Dornan)
Här i sitt lågvattenmärke möter han Yahya (Jamie Foxx "Valentine's Day") en Moor som följt efter honom från mellanöstern till England, Denne ger Robin ett förslag, att ställa felen till rätta genom att ge tillbaka de rikedomar som Sheriffen och adeln oskäligt tagit ifrån folket. Har Nottinghams laddade krutdurk fått den gnista som kommer slå eld i revolten, eller motarbetar "The Hood" den redan inhemska frihetsrörelsen ledd av Munken Tuck (Tim Minchin)

När jag såg trailern till den här filmen hade jag inga höga förväntningar, vi har redan effektfull pilbågsaction med TV-serien Arrow, och med blandningen av en "modern" tappning satt i medeltiden var jag inte så exalterad över den här tappningen av den gamla legenden.
Men efter att ha sett filmen är jag helt omvänd, inte nog med att actionen är hisnande och att kostymen ser fantastisk ut, finns där ett manus som sömmlöst för oss från scen till scen i ett självklart flyt som får de två timmarna att bara flyga förbi.
Visst finns det tydliga paraleller till en modern tid som jag lade märke till (Som att medeltidens adel skulle klä sig i galaklänningar som skulle passa på vilken modern modegala som helst och roa sig med Casinospel?) och ispirationen från kravallpolis kunde tydligt märkas i soldaternas utrustning. Men även om jag lade märke till dessa saker, kunde jag snabbt acceptera regissörens beslut och njuta av filmen.
 
Jag måste nog erkänna att jag inte läst boken om Robin Hood (jo, faktist en liten "Lättläst" verion) men jag har sett tillräckligt många filmer inom temat för att tycka att introduktionen av hela det glada gänget är riktigt väl gjort och när allt var sagt och gjort var jag helt klart redo för en film till med detta gäng.
Som sagt har jag sett flera filmversioner om denna klassiska legend, och frågan måste ju självklart ställas om det gick att berätta "samma gamla berättelse" igen på ett nytt och tillfredsställande sätt?
Mitt svar är helt klar ett "absolut!"
 
D D D D D D D D D D
 
 
 
1 Dcritic:

skriven

Så hur står denna robin hood i jämnförelse med Kevin Costner, Russel Crow och Carrey Elves(Mannen som till skillnad från visa skådespelare kan framträda med en britisk bryttning)

Ps: Tony’s chocolonely är den rätta chokladen!

Svar: Taron Egerton är ju britt, så det bjuds på tvättäkta brittisk "brytning" (på grund av den moderna tappningen är det ju självklart inte en "Shakespeariansk" engelska som pratas.)Vad gäller hur "Rob" ter sig i jämförelse med de andra du nämnt, så måste jag ju säga att Prince of thieves har nostalgiskt värde som inte går att slå, men den här versionen kommer nära. Russell Crowes Robin var inte mycket till en robin vill jag minnas (men det var ju sex år sedan jag såg den) och Cary Elwes är i en helt annan kategori. Taron ger en hypermodern tolkning som kanske inte tas emot med glädje överallt, men det fungerade för mig.
David Bergfors

Kommentera här: