Att släppa taget
Jag har en teori. Det är ingen teori om världen skapelse eller ett fysik-spoblem, bara om mitt personliga problem.
Jag har svårt att gå vidare.
Jag klamrar mig fast vid en tid som var lättare och gladare. En tid då mina enda problem var att jag inte blivit klar med läxan, eller att det var lite stressigt till skolbussen. Den tiden var lycklig. inte för att jag hade en odåga i klassen som mobbade mig, men för att jag hade en underbar vän.
Varje fredag träffades vi i kyrkan, vi stängde in oss i ett mörkt rum, sträckte ut oss på en soffa och pratade om veckan. Inget förblev onämnt, vi pratade om allt mellan himmel och jord, tjejer vi gillade, saker vi tänkt på, händelser som berört oss. Allt. Det var min bästa vän, vi hade varandra och där och då var det nog. Jag behövde inget mer, jag var lycklig. Jag kunde utstå allt vad mobbning hette, för jag hade mina fredagskvällar och Gud.
Tiden har gått och allt har förändrats, inget är sig likt. Kanske bara att jag fortfarande hoppas på min fredagskväll i det där mörka rummet med samtal om allt som ligger på mitt hjärta.
Vi har alla växt upp. Prioriteringar har förändrats och aldrig blir saker och ting som de var. Men ibland kommer jag tillbaka till den där tiden, då allt var lättare.
Då jag ibland stressade till skolbussen istället för att undra vad jag skulle göra idag.
Då jag kunde ta mobbingen från klasskompisen med hjälp av en stöttande vän istället för att sjunka djupare i någon underlig form av depression efter ett konstant nedtryckande från mitt eget bättre vetande.
Aldrig kommer den enkla lyckliga tiden tillbaka, men jag tror jag kan må bättre genom att acceptera att det faktiskt är så, det där mörka rummet är inte mitt längre. jag är inte tolv längre. Jag är 21 år och arbetslös, min bästa vän bor på andra sidan jordklotet och jag pratar med honom kanske en timme på fyra månader. Jag bor i källaren hos mina föräldrar och spenrerar för mycket tid med TV-serier.
Välkommen till ditt liv, David.
Jag har svårt att gå vidare.
Jag klamrar mig fast vid en tid som var lättare och gladare. En tid då mina enda problem var att jag inte blivit klar med läxan, eller att det var lite stressigt till skolbussen. Den tiden var lycklig. inte för att jag hade en odåga i klassen som mobbade mig, men för att jag hade en underbar vän.
Varje fredag träffades vi i kyrkan, vi stängde in oss i ett mörkt rum, sträckte ut oss på en soffa och pratade om veckan. Inget förblev onämnt, vi pratade om allt mellan himmel och jord, tjejer vi gillade, saker vi tänkt på, händelser som berört oss. Allt. Det var min bästa vän, vi hade varandra och där och då var det nog. Jag behövde inget mer, jag var lycklig. Jag kunde utstå allt vad mobbning hette, för jag hade mina fredagskvällar och Gud.
Tiden har gått och allt har förändrats, inget är sig likt. Kanske bara att jag fortfarande hoppas på min fredagskväll i det där mörka rummet med samtal om allt som ligger på mitt hjärta.
Vi har alla växt upp. Prioriteringar har förändrats och aldrig blir saker och ting som de var. Men ibland kommer jag tillbaka till den där tiden, då allt var lättare.
Då jag ibland stressade till skolbussen istället för att undra vad jag skulle göra idag.
Då jag kunde ta mobbingen från klasskompisen med hjälp av en stöttande vän istället för att sjunka djupare i någon underlig form av depression efter ett konstant nedtryckande från mitt eget bättre vetande.
Aldrig kommer den enkla lyckliga tiden tillbaka, men jag tror jag kan må bättre genom att acceptera att det faktiskt är så, det där mörka rummet är inte mitt längre. jag är inte tolv längre. Jag är 21 år och arbetslös, min bästa vän bor på andra sidan jordklotet och jag pratar med honom kanske en timme på fyra månader. Jag bor i källaren hos mina föräldrar och spenrerar för mycket tid med TV-serier.
Välkommen till ditt liv, David.
Att hitta sin plats
Jag vill finna min egen väg, min kallelse. Jag vill lära mig vad Guds plan för mig är. När jag ser på andra, med deras gåvor, deras egenskaper och funktioner i församlingen så fylls jag av en längtan att få vara med att tjäna i Guds rike.
Men jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag vet att allt inte löser sig över en natt, men när jag inte ens ver var jag ska börja så kommer jag intenstans.
Jag vet att det inte går till som i serier och film, att när du behöver vägledning som mest kommer en mystisk lärare och visar dig på rätt väg. Allt du har är nog, dig själv, och framförallt Gud.
Allt jag kan göra är att säga:
Herre, här är jag, sänd mig.
Men jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag vet att allt inte löser sig över en natt, men när jag inte ens ver var jag ska börja så kommer jag intenstans.
Jag vet att det inte går till som i serier och film, att när du behöver vägledning som mest kommer en mystisk lärare och visar dig på rätt väg. Allt du har är nog, dig själv, och framförallt Gud.
Allt jag kan göra är att säga:
Herre, här är jag, sänd mig.
Att göra en höna av en fjäder eller att leta guld i sand
Som jag säkert redan berättet finns det en tjej, en gammal "flamma" som fortfarande glöder kvar djupt inne i min hjärterot.
Vi har inte sets på snart ett år och innan dess inte på ett år heller, men under ett tag har vi haft lite kontakt via sms.
för nu drygt ett år sedan talade vi ut om en historia som skedde ännu tidigare, när vi nästan precis träffades.
Det var sommar, vi hade känt varann i snart ett år och det kändes som om det verkligen fanns något emellan oss.
sist vi sets hade varit i sällskap med gemensamma vänner och vi hade båda sagt då att vi var tvugna att ses snart igen. en månad hade gått och jag kände lite som om det var nu eller aldrig, så vi bestämde att vi skulle ses.
Det blev en Lunchträff, hon hade lyckats klämma in mig mellan en övenattning hos en kompis och ett församlingsläger. Där satt vi och pratade om allt mellan himmel och jord, förutom våra känslor.
Det kanske var ett sådant där ögonblick där det var nu eller aldrig, för vi skiljdes åt med samma ord som förut; "Vi måste prata", och nästa gång vi sågs var någon månad senare. Jag hade hunnit bli osäker och hon hade hunnit hitta en annan, jag vick inte ens höra det från henne, utan från våra kompisar. När vi sågs var det som om ingenting hänt.
Det skulle dröja nästan två år innan jag utvecklats igenom andra omständigheter till att tala ut om det, då uppdagades att vi båda hade känt oss redo att gå vidare, och att om någon av oss hade tagit mod till sig då så hade vi kaske varit tillsammans...
För ett halvår sedan ungefär började smsen, korta, enkla och inte så djupa, men ändå någon kontakt.
Det började slå an innom mig. Även om tanken slog mig att det kanske bara var att hon hade tråkigt och jag var någon som svarade på krångliga tider lät jag aldrig sådant riktigt fästa. jag så girigt fram emot nästa sms och ibland kanske jag skickade några själv som kanske inte var de mest taktfulla eller ens nödvändiga.
Det kom en punkt nära dessa sms kulminerade och kontakten blev glesare och glesare och igen kom tanken att det här var ett nu eller aldrig-tillfälle. men som alltid tidigare var jag för feg.
Kanske har jag läst för mycket in i något eller gjort en höna av en fjäder, man jag kan inte släppa känslan.
En helt oresonlig tanke från en totalt ologisk partickel i min kropp att kanske är vi menade, kanske passar just vi två tillsammans.
Jag sover oroligt om nätterna, jag är allmänt olycklig över mitt liv och varje dag kommer minst ett tillfälle då den här kvinnan dyker upp i mina taknar, även om det var nästan var två år sedan som vi verkligen pratade med varandra, så Gud hjälp mig.
Ha det bra så ses vi!
/DCB
Vi har inte sets på snart ett år och innan dess inte på ett år heller, men under ett tag har vi haft lite kontakt via sms.
för nu drygt ett år sedan talade vi ut om en historia som skedde ännu tidigare, när vi nästan precis träffades.
Det var sommar, vi hade känt varann i snart ett år och det kändes som om det verkligen fanns något emellan oss.
sist vi sets hade varit i sällskap med gemensamma vänner och vi hade båda sagt då att vi var tvugna att ses snart igen. en månad hade gått och jag kände lite som om det var nu eller aldrig, så vi bestämde att vi skulle ses.
Det blev en Lunchträff, hon hade lyckats klämma in mig mellan en övenattning hos en kompis och ett församlingsläger. Där satt vi och pratade om allt mellan himmel och jord, förutom våra känslor.
Det kanske var ett sådant där ögonblick där det var nu eller aldrig, för vi skiljdes åt med samma ord som förut; "Vi måste prata", och nästa gång vi sågs var någon månad senare. Jag hade hunnit bli osäker och hon hade hunnit hitta en annan, jag vick inte ens höra det från henne, utan från våra kompisar. När vi sågs var det som om ingenting hänt.
Det skulle dröja nästan två år innan jag utvecklats igenom andra omständigheter till att tala ut om det, då uppdagades att vi båda hade känt oss redo att gå vidare, och att om någon av oss hade tagit mod till sig då så hade vi kaske varit tillsammans...
För ett halvår sedan ungefär började smsen, korta, enkla och inte så djupa, men ändå någon kontakt.
Det började slå an innom mig. Även om tanken slog mig att det kanske bara var att hon hade tråkigt och jag var någon som svarade på krångliga tider lät jag aldrig sådant riktigt fästa. jag så girigt fram emot nästa sms och ibland kanske jag skickade några själv som kanske inte var de mest taktfulla eller ens nödvändiga.
Det kom en punkt nära dessa sms kulminerade och kontakten blev glesare och glesare och igen kom tanken att det här var ett nu eller aldrig-tillfälle. men som alltid tidigare var jag för feg.
Kanske har jag läst för mycket in i något eller gjort en höna av en fjäder, man jag kan inte släppa känslan.
En helt oresonlig tanke från en totalt ologisk partickel i min kropp att kanske är vi menade, kanske passar just vi två tillsammans.
Jag sover oroligt om nätterna, jag är allmänt olycklig över mitt liv och varje dag kommer minst ett tillfälle då den här kvinnan dyker upp i mina taknar, även om det var nästan var två år sedan som vi verkligen pratade med varandra, så Gud hjälp mig.
Ha det bra så ses vi!
/DCB
Vardagsbetraktelser från en Galning
Jag är galen... tror jag.
Jag älskar mina olikfärgade strumpor, de är så lätta att sortera.
jag gillar rött.
Estetiskt lagda människor har den bästa humorn. att stå på en stor scen och skoja om den inre divan och sina tabbar är väldigt uppfriskande.
Jag är ganska trött...
Ha det bra så ses vi!
// DCB
Jag älskar mina olikfärgade strumpor, de är så lätta att sortera.
jag gillar rött.
Estetiskt lagda människor har den bästa humorn. att stå på en stor scen och skoja om den inre divan och sina tabbar är väldigt uppfriskande.
Jag är ganska trött...
Ha det bra så ses vi!
// DCB
Varför uppdaterar ingen sin blogg?
Jag följer (lite halvt, jag kollar lite oregelbundet om de uppdaterat något) kanske 8 eller 9 bloggar.
En del (merparten) är mina närmaste vänners bloggar, en blogg är en kompis flickväns och sedan har jag lite mer avlägsna vänner bloggar med.
Men även om jag kan dröja någon månad mellan gångerna jag kikar på deras bloggar är jag oftare att titta än de är på att skriva, är inte det lite irriterande?
Oavsett hur ofta mina vänner uppdaterar kände jag att det var dags att uppdatera själv, det var ju trots allt sex dagar sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Och vilken vecka jag har här!
Jag skriver har, för den har ju knappt startat än. Det är torsdag kväll och mina ben är alldeles möra efter all cykling mellan centrum och Marieberg (jobbet), bärande och kånkande på Jobbet och inte nog med det så har de tunga lyften och det faktum att jag inte haft den bästa sömnen under veckan resulterat att jag nu är helt slut och nacke, axlar och rygg mer består av knutar än muskler.
Så för att sammanfatta det hela med lite mer klagan är jag helt slut i kroppen.
Här blir veckan bättre.
I morgon ska jag sluta tidigare från jobbet. Inte för att ta den välbehövda vilan, nej, utan för att ta mig raka vägen till Motalas Folkets Hus och nästa arbete, nämligen repetitioner inför påskspelet "The Triumph".
Som jag kanske missat att berätta är jag innehavare av rollen som Jesus i frikyrkornas passionsspel som fått nyuppsättning i år sedan uppehållet efter 2007.
Mina repetitioner kommer sträcka sig över hela fredagskvällen och jag kommer knappt hinna komma hem innan det är dags att bege mig tillbaka för repetitioner på Lördag.
Ett litet avbrott på Lördag kväll, kanske jag hinner till Linköping och Alternativ, månadens höjdpunkt (stort Ungdomsmöte i Linköping pingstkyrka) och sedan massa repetitioner på söndag med.
Efter klockan ett på söndag, har jag ett litet andrum inför nästa prövning. Föreställningarna.
två stycken på Söndagen och sedan hela fyra stycken på måndag.
Var jag får kraften att göra detta vet inte jag, men jag lägger mig helt i Guds händer i detta.
Men nu är det dags att sova, hinner nog inte tänka mer på tre, fyra dagar, så ha det bra så ses vi!
// DCB
En del (merparten) är mina närmaste vänners bloggar, en blogg är en kompis flickväns och sedan har jag lite mer avlägsna vänner bloggar med.
Men även om jag kan dröja någon månad mellan gångerna jag kikar på deras bloggar är jag oftare att titta än de är på att skriva, är inte det lite irriterande?
Oavsett hur ofta mina vänner uppdaterar kände jag att det var dags att uppdatera själv, det var ju trots allt sex dagar sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Och vilken vecka jag har här!
Jag skriver har, för den har ju knappt startat än. Det är torsdag kväll och mina ben är alldeles möra efter all cykling mellan centrum och Marieberg (jobbet), bärande och kånkande på Jobbet och inte nog med det så har de tunga lyften och det faktum att jag inte haft den bästa sömnen under veckan resulterat att jag nu är helt slut och nacke, axlar och rygg mer består av knutar än muskler.
Så för att sammanfatta det hela med lite mer klagan är jag helt slut i kroppen.
Här blir veckan bättre.
I morgon ska jag sluta tidigare från jobbet. Inte för att ta den välbehövda vilan, nej, utan för att ta mig raka vägen till Motalas Folkets Hus och nästa arbete, nämligen repetitioner inför påskspelet "The Triumph".
Som jag kanske missat att berätta är jag innehavare av rollen som Jesus i frikyrkornas passionsspel som fått nyuppsättning i år sedan uppehållet efter 2007.
Mina repetitioner kommer sträcka sig över hela fredagskvällen och jag kommer knappt hinna komma hem innan det är dags att bege mig tillbaka för repetitioner på Lördag.
Ett litet avbrott på Lördag kväll, kanske jag hinner till Linköping och Alternativ, månadens höjdpunkt (stort Ungdomsmöte i Linköping pingstkyrka) och sedan massa repetitioner på söndag med.
Efter klockan ett på söndag, har jag ett litet andrum inför nästa prövning. Föreställningarna.
två stycken på Söndagen och sedan hela fyra stycken på måndag.
Var jag får kraften att göra detta vet inte jag, men jag lägger mig helt i Guds händer i detta.
Men nu är det dags att sova, hinner nog inte tänka mer på tre, fyra dagar, så ha det bra så ses vi!
// DCB
Leva eller vara vid liv
Vad gör man när allt inte står rätt till? När allt du vill göra är att släppa allt, gå under jorden och gömma sig i sitt lilla skrymsle? När sinnet ifrågasätter allt du gör med frågan om varför man gör saker, är det för att du vill eller för att alla andra gör så?
Jag har inget svar, jag kan inte säga vad man bör göra för att få allt rätt, för att få kontakt med världen igen.
Men jag hoppas på ett svar någon gång.
Så till dess, så klär jag på mig mig själv, går ut och lever mitt liv. Går till Jobbet, engagera mig i olika sysslor i församlingen. Lever ett liv.
Jag har inget svar, jag kan inte säga vad man bör göra för att få allt rätt, för att få kontakt med världen igen.
Men jag hoppas på ett svar någon gång.
Så till dess, så klär jag på mig mig själv, går ut och lever mitt liv. Går till Jobbet, engagera mig i olika sysslor i församlingen. Lever ett liv.
Göteborg
De fåtal tillfällen min hjärna tystnar från det ständiga pladder som vanligen gör mig sällskap ekar en fråga: Varför?
Varför gick jag inte vidare från första scenprovet? Men vad det var som gjorde att jag inte kom in på teaterhögskolan får jag aldrig veta. En sak är dock säker, det är dumt att haka upp sig på det.
När frågeställningen bryter fram och tankarna hamnar i gängor som; "Vad tjänade dessa dagar till?" eller "Jag fick inte ut ett dugg från den här resan" svarar jag med att det är ju inte sant.
Inte bara det att jag kan skriva upp 'Ansökt och nekats en plats på scenskola' som merit, utan allt det andra jag fick uppleva på min resa till Göteborg.
Den första kvällen jag kom dit var det så mycket nya intryck att jag knappt fick något gjort. Efter en kort upptäcksfärd runt i hotellet så satte jag mig med en kopp Te som serverades i receptionen och kikade lite på den unga och aningen snygga receptionisten ett litet tag. När jag fått nog av både teet och den söta fröken orienterade jag mig till Högskolans lokaler så att jag dagen efter skulle hitta dit lättare. Jag insåg någonstans i studierna av min turistkarta att jag på väg till hotellet och mina vandringar gått fram och tillbaka på Avenyn utan att inse det. Efter middagen, McDonalds i en fotölj på övervåningen med utsikt över Götaplatsen, var det dags att gå och lägga sig.
Temperaturskiftningen mot det aningen kallare Motala och stadens ljud och ljus gjorde det besvärligt att somna.
Morgonen inleddes med preparationer och frukost och sedan stressande iväg till uppropet, sedan var det tre timmars väntann (rubiks kub gick varm i händerna), ca 4 minuter inför juryn (konstant vibrerande av nervositet) och sedan lunch. Efter lite mer nervositet sattes listan upp med de som fick göra prov två, jag stod inte med.
Efter att jag gått hem, sett några avsnitt serie kände jag att det var dags att utforska mer av Göteborg.
det blev Universeum. Det var intressant, men att gå dit ensam har resulatet att efter två timmar planslöst spatserande så har man sett allt. ett tips är att inte ha på sig sin vinterjacka inne i regnskogen...
Efter en andra natt, med lite mer sömn, var det dags att checka ut ur hotellet.
Jag hade nu ett tag på mig innan tågen hem gick, så jag utforskade lite mer, hittade bland annat var man ska shoppa (om man är intresserad av det) och besökte domkyrkan (insåg att Linköpings ser bättre ut).
Lunchen blev på restaurangen S.p.i.c.e. , Thaimat och Panang Gai, min favoriträtt.
På vägen till rececentrum gick jag förbi vad som skulle bli dagens andra höjdpunkt, Science-fiction bokhandeln.
Jag har aldrig känt mig mer nördig i hela mitt liv än den halvtimme som jag spenderade där, och jag lämnade Butiken med ett lite lättare konto och betydligt tyngre packning.
Så nästa gång min sura och missmodiga personlighet tittar fram ska jag visa honom det här inlägget och tvinga honom att erkänna att även om jag inte gick vidare i intagningen så var mina tre dagar i Göteborg allt annat än bortkastade.
Ha det bra så ses vi!
// DCB
Varför gick jag inte vidare från första scenprovet? Men vad det var som gjorde att jag inte kom in på teaterhögskolan får jag aldrig veta. En sak är dock säker, det är dumt att haka upp sig på det.
När frågeställningen bryter fram och tankarna hamnar i gängor som; "Vad tjänade dessa dagar till?" eller "Jag fick inte ut ett dugg från den här resan" svarar jag med att det är ju inte sant.
Inte bara det att jag kan skriva upp 'Ansökt och nekats en plats på scenskola' som merit, utan allt det andra jag fick uppleva på min resa till Göteborg.
Den första kvällen jag kom dit var det så mycket nya intryck att jag knappt fick något gjort. Efter en kort upptäcksfärd runt i hotellet så satte jag mig med en kopp Te som serverades i receptionen och kikade lite på den unga och aningen snygga receptionisten ett litet tag. När jag fått nog av både teet och den söta fröken orienterade jag mig till Högskolans lokaler så att jag dagen efter skulle hitta dit lättare. Jag insåg någonstans i studierna av min turistkarta att jag på väg till hotellet och mina vandringar gått fram och tillbaka på Avenyn utan att inse det. Efter middagen, McDonalds i en fotölj på övervåningen med utsikt över Götaplatsen, var det dags att gå och lägga sig.
Temperaturskiftningen mot det aningen kallare Motala och stadens ljud och ljus gjorde det besvärligt att somna.
Morgonen inleddes med preparationer och frukost och sedan stressande iväg till uppropet, sedan var det tre timmars väntann (rubiks kub gick varm i händerna), ca 4 minuter inför juryn (konstant vibrerande av nervositet) och sedan lunch. Efter lite mer nervositet sattes listan upp med de som fick göra prov två, jag stod inte med.
Efter att jag gått hem, sett några avsnitt serie kände jag att det var dags att utforska mer av Göteborg.
det blev Universeum. Det var intressant, men att gå dit ensam har resulatet att efter två timmar planslöst spatserande så har man sett allt. ett tips är att inte ha på sig sin vinterjacka inne i regnskogen...
Efter en andra natt, med lite mer sömn, var det dags att checka ut ur hotellet.
Jag hade nu ett tag på mig innan tågen hem gick, så jag utforskade lite mer, hittade bland annat var man ska shoppa (om man är intresserad av det) och besökte domkyrkan (insåg att Linköpings ser bättre ut).
Lunchen blev på restaurangen S.p.i.c.e. , Thaimat och Panang Gai, min favoriträtt.
På vägen till rececentrum gick jag förbi vad som skulle bli dagens andra höjdpunkt, Science-fiction bokhandeln.
Jag har aldrig känt mig mer nördig i hela mitt liv än den halvtimme som jag spenderade där, och jag lämnade Butiken med ett lite lättare konto och betydligt tyngre packning.
Så nästa gång min sura och missmodiga personlighet tittar fram ska jag visa honom det här inlägget och tvinga honom att erkänna att även om jag inte gick vidare i intagningen så var mina tre dagar i Göteborg allt annat än bortkastade.
Ha det bra så ses vi!
// DCB
Prov och Framtiden
Klockan är elva.
Väskan står fylld och försluten i dörren av mitt rum och väntar, handbagaget (en Ryggsäck) står vid skrivbordet i väntan på att sista detaljen som ska med (datorn jag nu sitter vid) och med biljetter och allt i högsta hugg är jag helt redo för min resa till Göteborg och Intagningsprov till Högskolan för scen och musik...
Bussen till Linköping går om ca en timme.
Jag vet inte hur jag känner mig nu, något säger mig att jag borde vara helt överspänd och så stressad att jag inte skulle kunna sitta still, hjärnan borde gå på högvarv och rabbla de två monologer och en dikt jag ska komma ihåg och mina fötter borde gå igenom den fysiska rörelseformen som jag (HRM) förberett och repeterat om och om igen, för det här provet avgör ju vad jag gör de kommande tre åren.
Men jag sitter här lugn och oberörd och önskar bara att tiden skulle gå så att jag kan ge mig av någon gång.
Om jag reflekterar över det faktum att det här provet och hur det går avgör min framtid tre år framöver borde jag nog flippa ur totalt, därför skjuter jag det åt sidan med förklaringen att jag måste behålla lugnet för att kunna göra det bästa av allt. Så vad gör jag? Jag tvingar mig själv att åter igen gå igenom monologerna (som jag knappt trodde jag skulle kunna få in mer än en åt gången) och i känslor som borde vara panik letar efter en yta stor nog för att kunna repetera röelseformen åtminstonde en gång ordentligt innan jag åker.
Sedan ber jag en ekel bön om att Gud ska hjälpa mig i vad väg han än har planerat för mig, för utan Gud är jag ingenting.
Ha det bra, så ses vi!
// DCB
Väskan står fylld och försluten i dörren av mitt rum och väntar, handbagaget (en Ryggsäck) står vid skrivbordet i väntan på att sista detaljen som ska med (datorn jag nu sitter vid) och med biljetter och allt i högsta hugg är jag helt redo för min resa till Göteborg och Intagningsprov till Högskolan för scen och musik...
Bussen till Linköping går om ca en timme.
Jag vet inte hur jag känner mig nu, något säger mig att jag borde vara helt överspänd och så stressad att jag inte skulle kunna sitta still, hjärnan borde gå på högvarv och rabbla de två monologer och en dikt jag ska komma ihåg och mina fötter borde gå igenom den fysiska rörelseformen som jag (HRM) förberett och repeterat om och om igen, för det här provet avgör ju vad jag gör de kommande tre åren.
Men jag sitter här lugn och oberörd och önskar bara att tiden skulle gå så att jag kan ge mig av någon gång.
Om jag reflekterar över det faktum att det här provet och hur det går avgör min framtid tre år framöver borde jag nog flippa ur totalt, därför skjuter jag det åt sidan med förklaringen att jag måste behålla lugnet för att kunna göra det bästa av allt. Så vad gör jag? Jag tvingar mig själv att åter igen gå igenom monologerna (som jag knappt trodde jag skulle kunna få in mer än en åt gången) och i känslor som borde vara panik letar efter en yta stor nog för att kunna repetera röelseformen åtminstonde en gång ordentligt innan jag åker.
Sedan ber jag en ekel bön om att Gud ska hjälpa mig i vad väg han än har planerat för mig, för utan Gud är jag ingenting.
Ha det bra, så ses vi!
// DCB
Guds rika nåd och kraft
Jag blir lite förundrad över att jag som är en så känslostyrd person upplever något som kan vara ett av de viktigaste och kanske vackraste ögonblicken i mitt liv utan några som helst känlomässiga svallningar, kanske är det i sig ett tecken på vikten av händelserna under kvällen.
På GODare, Motalas frikyrkors ekumeniska ungdomsarbete med målgruppen de som vill veta mer, talade vi idag om att hitta och komma in i användning och tjänst med sina nådegåvor. Upplägget på samlingarna ger först undervisning av någon eller några av våra ledare och sedan tid för praktisering av det vi fått undervisning i. När vi nu samlades i grupper för att be för varann och utforska de gåvor vi har fick jag först vara med om att ge profetiska tilltal till andra och sedan själv ta emot tilltal till mig själv, jag fick även ett tungotal uttytt.
Att själv få vara med om dessa fantastiska händelser eggar mig så mycket, det går inte att sticka under stolen. Jag har funderat länge på om jag kan ha gåvan av tungotal som kan komma till nytta av andra, (det bersonligt uppbyggliga tungotalet, min själs språk till Gud, har jag känt till sedan länge och flitigt praktiserat) och att få en uttydning på detta sätt ger mig hopp om detta. Jag tror att jag bör hålla detaljerna om mina och mina bröder och systrars tilltal personliga så jag kommer inte återge deras innehåll här, men jag vill uppmana er alla att söka Gud och hans oerhörda kraft som han så frikostigt är villig att ösa ur till alla som ber om den. (Fil 6:10)
Så till sist, Guds rika välsignelse tillönskar jag er, och ha det bra så ses vi!
//DCB
På GODare, Motalas frikyrkors ekumeniska ungdomsarbete med målgruppen de som vill veta mer, talade vi idag om att hitta och komma in i användning och tjänst med sina nådegåvor. Upplägget på samlingarna ger först undervisning av någon eller några av våra ledare och sedan tid för praktisering av det vi fått undervisning i. När vi nu samlades i grupper för att be för varann och utforska de gåvor vi har fick jag först vara med om att ge profetiska tilltal till andra och sedan själv ta emot tilltal till mig själv, jag fick även ett tungotal uttytt.
Att själv få vara med om dessa fantastiska händelser eggar mig så mycket, det går inte att sticka under stolen. Jag har funderat länge på om jag kan ha gåvan av tungotal som kan komma till nytta av andra, (det bersonligt uppbyggliga tungotalet, min själs språk till Gud, har jag känt till sedan länge och flitigt praktiserat) och att få en uttydning på detta sätt ger mig hopp om detta. Jag tror att jag bör hålla detaljerna om mina och mina bröder och systrars tilltal personliga så jag kommer inte återge deras innehåll här, men jag vill uppmana er alla att söka Gud och hans oerhörda kraft som han så frikostigt är villig att ösa ur till alla som ber om den. (Fil 6:10)
Så till sist, Guds rika välsignelse tillönskar jag er, och ha det bra så ses vi!
//DCB
Tankar om tillhörighet
Var hör jag hemma? Var har jag min plats?
I söndags talade Pastorn bland annat om att hitta sin tjänst i församlingen och den broderliga gemenskapen i kyrkan, detta gick rakt in i mitt hjärta, för det är just detta jag går och grubblar på.
Just det här med tjänsten i församlingen. mina vänner har sina platser, alla har de hittat in i uppgifterna i mötena eller arbetet kring. Vissa har uppdraget att leda i lovsång, andra har talets gåva och andra springer i kulisserna och kopplar ljud eller sköter powerpointen.
Jag kanske är blind i vad jag har för uppgift, för jag kan inte finna vad jag bidrar med...
Att som jag gör bo en god bit ifrån alla andra, då det krävs minst en timmes förvarning om man vill samordna något med kompisarna tar sin del på kropp och psyke. Jag drömmer om en dag då jag kan slänga mig på en cykel och träffa vännerna på tio minuter. Verkligheten är istället att först undersöka kollektivtrafikens möjligheter, vänta in bussen och sedan resa i en kvart och sedan gå lika lång tid för att komma fram till mötesplatsen.
För att inte tala om hela proceduren med hemresa...
I söndags talade Pastorn bland annat om att hitta sin tjänst i församlingen och den broderliga gemenskapen i kyrkan, detta gick rakt in i mitt hjärta, för det är just detta jag går och grubblar på.
Just det här med tjänsten i församlingen. mina vänner har sina platser, alla har de hittat in i uppgifterna i mötena eller arbetet kring. Vissa har uppdraget att leda i lovsång, andra har talets gåva och andra springer i kulisserna och kopplar ljud eller sköter powerpointen.
Jag kanske är blind i vad jag har för uppgift, för jag kan inte finna vad jag bidrar med...
Att som jag gör bo en god bit ifrån alla andra, då det krävs minst en timmes förvarning om man vill samordna något med kompisarna tar sin del på kropp och psyke. Jag drömmer om en dag då jag kan slänga mig på en cykel och träffa vännerna på tio minuter. Verkligheten är istället att först undersöka kollektivtrafikens möjligheter, vänta in bussen och sedan resa i en kvart och sedan gå lika lång tid för att komma fram till mötesplatsen.
För att inte tala om hela proceduren med hemresa...
trip down memory lane
Jag tog mig in på mitt gamla Bilddagboks-konto, (sidan heter Dayviews.com numera) bläddrade igenom var jag hade där för två och ett halvt år sedan.
Jag blir lite modstulen när jag ser att jag i det stora hela inte kommit någonstans på dessa två år.
Det är samma tjej som jag är intresserad av och för den delen har jag inte kommit närmare, snarare längre ifrån.
Det är samma gamle bästa vän som jag fortfarande inte får ordentlig kontakt med.
Humöret är detsamma, något som jag lite huskursaktigt kallar för manodepressivitet.
Mina vänner lyssnar inte, jag trivs inte i min miljö och det jag borde göra blir inte gjort.
Vad har förändrats då?
Jag har fyllt 20 istället för 18, det är allt. Jag har blivit äldre.
Är det det här livet är? Man ältar samma problem? Man kanske förändrar tillvaron lite, har ett jobb istället för skola, men det är samma problem. Kärlek, vänskap, självdiciplin...
om detta är mitt liv i kanske så mycket som sjuttio år till vill inte jag vara med.
Jag blir lite modstulen när jag ser att jag i det stora hela inte kommit någonstans på dessa två år.
Det är samma tjej som jag är intresserad av och för den delen har jag inte kommit närmare, snarare längre ifrån.
Det är samma gamle bästa vän som jag fortfarande inte får ordentlig kontakt med.
Humöret är detsamma, något som jag lite huskursaktigt kallar för manodepressivitet.
Mina vänner lyssnar inte, jag trivs inte i min miljö och det jag borde göra blir inte gjort.
Vad har förändrats då?
Jag har fyllt 20 istället för 18, det är allt. Jag har blivit äldre.
Är det det här livet är? Man ältar samma problem? Man kanske förändrar tillvaron lite, har ett jobb istället för skola, men det är samma problem. Kärlek, vänskap, självdiciplin...
om detta är mitt liv i kanske så mycket som sjuttio år till vill inte jag vara med.
Gamla vänner och nya tider
Jag förstår inte hur jag ska klara mig i livet. Visserligen är det ju skönt att jag inte behöver oroa mig, Gud tar hand om mig. Även när jag är låg och allt är i botten och jag bara vill lägga mig ner och dö, så får Gud mina ben att röra sig.
Men det jag inte får grepp om är mina vänner. De vänner jag har i min närhet får jag nästan kämpa för att träffa, kanske är det bara jag som vill ses mer än "nödvändigt" men jag känner att jag saknar djup i relationerna...
Sedan har vi alla de vänner som man skulle kunna säga att jag lämnat bakom mig, de där vännerna från gymnasieklassen, eller högstadiet, eller Burträskarna.
Då och då slås jag av en tanke, kommer att tänka på en person som jag var väldigt nära då det "begav sig", men där kontakten minskat alteftersom tiden gått. Jag kan ju komma att tänka på en person, undra hur hon eller ham mår, vad de gör, var de bor... lite sådana saker,
Då kommer jag på tanken att ingen hör av sig till mig. Är det bara jag som bryr mig om hur mina gamla vänner i högstadiet har det? Är det bara jag som minns det där gänget som jag gick sexan med, hur kul vi hade eller hur trevlig våran lärare var?
Är det bara jag som bryr mig?
Guds rika frid tillönskar jag er!
// DCB
Men det jag inte får grepp om är mina vänner. De vänner jag har i min närhet får jag nästan kämpa för att träffa, kanske är det bara jag som vill ses mer än "nödvändigt" men jag känner att jag saknar djup i relationerna...
Sedan har vi alla de vänner som man skulle kunna säga att jag lämnat bakom mig, de där vännerna från gymnasieklassen, eller högstadiet, eller Burträskarna.
Då och då slås jag av en tanke, kommer att tänka på en person som jag var väldigt nära då det "begav sig", men där kontakten minskat alteftersom tiden gått. Jag kan ju komma att tänka på en person, undra hur hon eller ham mår, vad de gör, var de bor... lite sådana saker,
Då kommer jag på tanken att ingen hör av sig till mig. Är det bara jag som bryr mig om hur mina gamla vänner i högstadiet har det? Är det bara jag som minns det där gänget som jag gick sexan med, hur kul vi hade eller hur trevlig våran lärare var?
Är det bara jag som bryr mig?
Guds rika frid tillönskar jag er!
// DCB
Om konsten att vara ensam i en grupp
På något sätt måste jag ha lyckats bli expert på att vara ensam mitt bland goda vänner.
Jag var på en Julfest med kyrkans ungdomar, jag satt bredvid mina närmaste vänner och vi var djupt inbegripna i ett samtal, ändå kan jag inte känna mig mer ensam. Hälften av tiden har jag missat en poäng eller inte kopplat vad vi pratar om och andra hälften faller mina inlägg platt och det uppstår en aningen pinsam tystnad innan samtalet kommer igång igen...
Ett "nyförvärv" i vår muntra skara nämnde något om detta för ett tag sedan, men sina friska och icke indoktrinerade ögon lade personen märke till saker som andra veteranmedlemmar är blinda för.
Jag försökte idag närma mig problemet lite försiktigt genom att i samtal med en av mina vänner säga att jag troligtvis måste ha problem med hörseln, då jag har svårt att höra vad personen bredvid säger, men fick bara ett avfärdande svar; "det händer mig med".
Kanske är jag för känslig för utanförskap, kanske förstorar jag problem som bara är bagateller, men jag kan inte längre låtsas som ingenting. Jag kämpar med en ständig känsla av att inte höra till, att aldrig vara på rätt plats.
Jag har aldrig haft lätt för att sätta ord på vad jag känner (något jag fått betala för) men jag hoppas att min nöd nu syns i dessa rader och kan belysa ett problem jag inte kan lösa själv och inte kan dela med mig av...
Ha det bättre än mig, Gud välsignelse i med- och motgång!
//DCB
Jag var på en Julfest med kyrkans ungdomar, jag satt bredvid mina närmaste vänner och vi var djupt inbegripna i ett samtal, ändå kan jag inte känna mig mer ensam. Hälften av tiden har jag missat en poäng eller inte kopplat vad vi pratar om och andra hälften faller mina inlägg platt och det uppstår en aningen pinsam tystnad innan samtalet kommer igång igen...
Ett "nyförvärv" i vår muntra skara nämnde något om detta för ett tag sedan, men sina friska och icke indoktrinerade ögon lade personen märke till saker som andra veteranmedlemmar är blinda för.
Jag försökte idag närma mig problemet lite försiktigt genom att i samtal med en av mina vänner säga att jag troligtvis måste ha problem med hörseln, då jag har svårt att höra vad personen bredvid säger, men fick bara ett avfärdande svar; "det händer mig med".
Kanske är jag för känslig för utanförskap, kanske förstorar jag problem som bara är bagateller, men jag kan inte längre låtsas som ingenting. Jag kämpar med en ständig känsla av att inte höra till, att aldrig vara på rätt plats.
Jag har aldrig haft lätt för att sätta ord på vad jag känner (något jag fått betala för) men jag hoppas att min nöd nu syns i dessa rader och kan belysa ett problem jag inte kan lösa själv och inte kan dela med mig av...
Ha det bättre än mig, Gud välsignelse i med- och motgång!
//DCB
DRÖMMEN OM JUL
Idag är det söndag och för tredje året i rad är det premiär för årets julmusikal "Drömmen om Jul".
I år blev jag tillfrågad att leda dramagruppen, sporra dem till att göra sitt bästa, en uppgift som måste liknas med regissör.
Vad jag inte visste när jag tackade ja till uppgiften var att jag egenhändigt förväntades att söka rätt på skådespelare (vilket resulterade att de tre sista rollerna tillsattes under första repetitionstillfället) och inte heller att när det var dags för genomdrag var det inte bara jag som regisserade utan inte mindre än fyra personer, med aningen olika linjer och tankar.
Med allt detta bakom mig kan jag säga att utan oss alla som jobbade hårt med arbetet bakom hade vi aldrig lyckats. Så en stor eloge till våra "Spindlar i nätet" (ickeprofessionell titel för producenter).
Så om ni vill se hur två unga tjejer i familjen Grankvist upptäcker vad julen verkligen handlar om (och du inte är en av de 600 skolelever som dras dit på skoltid i morgon) så titta in i Motalas Pingstkyrka klockan 15:00 eller 18:00 idag, den elfte december 2011.
Ha det gott så ses vi, om Gud vill och vi får leva.
// DCB
I år blev jag tillfrågad att leda dramagruppen, sporra dem till att göra sitt bästa, en uppgift som måste liknas med regissör.
Vad jag inte visste när jag tackade ja till uppgiften var att jag egenhändigt förväntades att söka rätt på skådespelare (vilket resulterade att de tre sista rollerna tillsattes under första repetitionstillfället) och inte heller att när det var dags för genomdrag var det inte bara jag som regisserade utan inte mindre än fyra personer, med aningen olika linjer och tankar.
Med allt detta bakom mig kan jag säga att utan oss alla som jobbade hårt med arbetet bakom hade vi aldrig lyckats. Så en stor eloge till våra "Spindlar i nätet" (ickeprofessionell titel för producenter).
Så om ni vill se hur två unga tjejer i familjen Grankvist upptäcker vad julen verkligen handlar om (och du inte är en av de 600 skolelever som dras dit på skoltid i morgon) så titta in i Motalas Pingstkyrka klockan 15:00 eller 18:00 idag, den elfte december 2011.
Ha det gott så ses vi, om Gud vill och vi får leva.
// DCB
Handlingar och baktankar
På senare tid har jag börjat ifrågasätta mig själv, jag har börjat undra varför jag gör saker.
Varför är jag vänlig mot människor? Är det Jesu kärlek som flödar igenom mig eller är det endast för egen vinning?
Ett ganska nytt exempel är en kompis som för ett tag sedan skickade mig ett sms. Hon och jag hade inte pratat på ett bra tag, ett halvår. sms:et i sig var inget konstigt, men när hon sedan berättade för mig hur hon mådde kom svårigheterna.
Till det här hör att vi har ett förflutet av något komplicerat slag, så när jag hör att hon har bekymmer av en känslig natur så kommer mina tankar igång.
Första tanken är: Varför pratar hon med mig om detta? För så väl känner vi inte varann just nu, eller?
andra tanken är att jag vill träffa henne, och tredje är ett skrik av hejdande natur... och nu följer en inre dialog.
- varför vill du träffa henne nu?
- hon behöver stöttas, och hon kom faktisk till mig med det här.
- och vad skulle du kunna göra?
- ...
- precis, visst skulle du kunna vara en stöttande axel, men är det den enda anlednigen?
- jo, kanske...
- ja, kanske är det mer därtill? är du säker på dina känslor?
slutet blev att jag inte erbjöd mig att besöka henne, av rädsla för mina egna baktankar.
För, vad är det jag söker med detta? varför vill jag kontakta just denna person? varför säger du såhär?
Situationer som detta exempel har lett till att jag knappt vågar göra någonting. Jag drar mig att ta den där inledande kontakten med någon, i rädlsa för att det bara är egoistiska motiv som driver mig.
ha det bra och ta hand om er!
Guds rika nåd till er alla, och många kramar från mig.
// DCB
Varför är jag vänlig mot människor? Är det Jesu kärlek som flödar igenom mig eller är det endast för egen vinning?
Ett ganska nytt exempel är en kompis som för ett tag sedan skickade mig ett sms. Hon och jag hade inte pratat på ett bra tag, ett halvår. sms:et i sig var inget konstigt, men när hon sedan berättade för mig hur hon mådde kom svårigheterna.
Till det här hör att vi har ett förflutet av något komplicerat slag, så när jag hör att hon har bekymmer av en känslig natur så kommer mina tankar igång.
Första tanken är: Varför pratar hon med mig om detta? För så väl känner vi inte varann just nu, eller?
andra tanken är att jag vill träffa henne, och tredje är ett skrik av hejdande natur... och nu följer en inre dialog.
- varför vill du träffa henne nu?
- hon behöver stöttas, och hon kom faktisk till mig med det här.
- och vad skulle du kunna göra?
- ...
- precis, visst skulle du kunna vara en stöttande axel, men är det den enda anlednigen?
- jo, kanske...
- ja, kanske är det mer därtill? är du säker på dina känslor?
slutet blev att jag inte erbjöd mig att besöka henne, av rädsla för mina egna baktankar.
För, vad är det jag söker med detta? varför vill jag kontakta just denna person? varför säger du såhär?
Situationer som detta exempel har lett till att jag knappt vågar göra någonting. Jag drar mig att ta den där inledande kontakten med någon, i rädlsa för att det bara är egoistiska motiv som driver mig.
ha det bra och ta hand om er!
Guds rika nåd till er alla, och många kramar från mig.
// DCB
