trip down memory lane
Jag blir lite modstulen när jag ser att jag i det stora hela inte kommit någonstans på dessa två år.
Det är samma tjej som jag är intresserad av och för den delen har jag inte kommit närmare, snarare längre ifrån.
Det är samma gamle bästa vän som jag fortfarande inte får ordentlig kontakt med.
Humöret är detsamma, något som jag lite huskursaktigt kallar för manodepressivitet.
Mina vänner lyssnar inte, jag trivs inte i min miljö och det jag borde göra blir inte gjort.
Vad har förändrats då?
Jag har fyllt 20 istället för 18, det är allt. Jag har blivit äldre.
Är det det här livet är? Man ältar samma problem? Man kanske förändrar tillvaron lite, har ett jobb istället för skola, men det är samma problem. Kärlek, vänskap, självdiciplin...
om detta är mitt liv i kanske så mycket som sjuttio år till vill inte jag vara med.