Att göra en höna av en fjäder eller att leta guld i sand
Vi har inte sets på snart ett år och innan dess inte på ett år heller, men under ett tag har vi haft lite kontakt via sms.
för nu drygt ett år sedan talade vi ut om en historia som skedde ännu tidigare, när vi nästan precis träffades.
Det var sommar, vi hade känt varann i snart ett år och det kändes som om det verkligen fanns något emellan oss.
sist vi sets hade varit i sällskap med gemensamma vänner och vi hade båda sagt då att vi var tvugna att ses snart igen. en månad hade gått och jag kände lite som om det var nu eller aldrig, så vi bestämde att vi skulle ses.
Det blev en Lunchträff, hon hade lyckats klämma in mig mellan en övenattning hos en kompis och ett församlingsläger. Där satt vi och pratade om allt mellan himmel och jord, förutom våra känslor.
Det kanske var ett sådant där ögonblick där det var nu eller aldrig, för vi skiljdes åt med samma ord som förut; "Vi måste prata", och nästa gång vi sågs var någon månad senare. Jag hade hunnit bli osäker och hon hade hunnit hitta en annan, jag vick inte ens höra det från henne, utan från våra kompisar. När vi sågs var det som om ingenting hänt.
Det skulle dröja nästan två år innan jag utvecklats igenom andra omständigheter till att tala ut om det, då uppdagades att vi båda hade känt oss redo att gå vidare, och att om någon av oss hade tagit mod till sig då så hade vi kaske varit tillsammans...
För ett halvår sedan ungefär började smsen, korta, enkla och inte så djupa, men ändå någon kontakt.
Det började slå an innom mig. Även om tanken slog mig att det kanske bara var att hon hade tråkigt och jag var någon som svarade på krångliga tider lät jag aldrig sådant riktigt fästa. jag så girigt fram emot nästa sms och ibland kanske jag skickade några själv som kanske inte var de mest taktfulla eller ens nödvändiga.
Det kom en punkt nära dessa sms kulminerade och kontakten blev glesare och glesare och igen kom tanken att det här var ett nu eller aldrig-tillfälle. men som alltid tidigare var jag för feg.
Kanske har jag läst för mycket in i något eller gjort en höna av en fjäder, man jag kan inte släppa känslan.
En helt oresonlig tanke från en totalt ologisk partickel i min kropp att kanske är vi menade, kanske passar just vi två tillsammans.
Jag sover oroligt om nätterna, jag är allmänt olycklig över mitt liv och varje dag kommer minst ett tillfälle då den här kvinnan dyker upp i mina taknar, även om det var nästan var två år sedan som vi verkligen pratade med varandra, så Gud hjälp mig.
Ha det bra så ses vi!
/DCB