Gilmore Girls och min typ av "Wallowing"
Deras vitsiga repliker, störtsköna karaktärer, halvkonstiga relationer och helt underbara personkemi, jag tror att Stars Hollow skille vara en stad som jag skulle trivas i, en plats jag skulle tycka om att bo på.
Samtidigt som jag njuter av dramat i Lorelies'arnas liv, så kan jag inte låta bli att fundera på hur mitt liv ser ut... det fyller mig med sorg.
Nyss tog jag och gick ut och bara lade mig ner på studsmattan och kände efter.
En sak jag inte är tillfreds med är var jag bor, en klunga av hundra hus beläget mitt i ingenstans, långt från någon jag känner. Jag kan inte ringa en kompis och fråga, "hej, är det okej om jag kommer över en snabbis?" att träffa mina kompisar kräver så mycket mer, ca sju gånger om dagen går bussen till motala, på ganska dåliga tider och om jag ska ta cykeln så tar det 35 minuter, för att inte tala om hur ofräscht svettig jag skulle vara efter en sådan resa (för att inte nämna det omöjliga vädret under vinterhalvåret.)
Dessutom känner jag hur oproduktiv jag är, jag kan knappt uppbåda energin att ta mig upp på morgonen, och jag menar, vad finns det för anledning? allt jag får höra när jag vågar mig upp från min lilla grotta är efterfrågningar om saker, om jag skrivit mitt "personliga brev" än, om jag har tänkt över hur mycket jag kostar hushållet och hur mycket det jag bidrar med är värt i timlön (föräldrarna verkar vara bestämda på att få betalt av mig, om de så måste ge mig lön så att jag kan göra det.)
Finns det någon som bryr sig om jag går upp eller inte? som inte lönar själva av det? allt jag får höra här hemma är "du borde ha gjort så", "du borde har gjort det". inte någon gång sitter någon sig ner med mig och pratar om vad jag kan göra från min situation. I stället får jag höra hur jag borde vara, göra, satsa på och Gud vet vad mer, inte undra på att jag tar till flykt i Stars Hollow, eller hos agenterna i Alias, eller CSI-teamen. eller varför inte i mentalinstitutet i "It's kind of a funny story" tillsammans med Emma Roberts.
ni får ha det så bra, så kanske, kanske vi någon gång ses. förutsatt att jag hittar en anledning till att ta mig upp ur sängen.
//DCB