Handlingar och baktankar
Varför är jag vänlig mot människor? Är det Jesu kärlek som flödar igenom mig eller är det endast för egen vinning?
Ett ganska nytt exempel är en kompis som för ett tag sedan skickade mig ett sms. Hon och jag hade inte pratat på ett bra tag, ett halvår. sms:et i sig var inget konstigt, men när hon sedan berättade för mig hur hon mådde kom svårigheterna.
Till det här hör att vi har ett förflutet av något komplicerat slag, så när jag hör att hon har bekymmer av en känslig natur så kommer mina tankar igång.
Första tanken är: Varför pratar hon med mig om detta? För så väl känner vi inte varann just nu, eller?
andra tanken är att jag vill träffa henne, och tredje är ett skrik av hejdande natur... och nu följer en inre dialog.
- varför vill du träffa henne nu?
- hon behöver stöttas, och hon kom faktisk till mig med det här.
- och vad skulle du kunna göra?
- ...
- precis, visst skulle du kunna vara en stöttande axel, men är det den enda anlednigen?
- jo, kanske...
- ja, kanske är det mer därtill? är du säker på dina känslor?
slutet blev att jag inte erbjöd mig att besöka henne, av rädsla för mina egna baktankar.
För, vad är det jag söker med detta? varför vill jag kontakta just denna person? varför säger du såhär?
Situationer som detta exempel har lett till att jag knappt vågar göra någonting. Jag drar mig att ta den där inledande kontakten med någon, i rädlsa för att det bara är egoistiska motiv som driver mig.
ha det bra och ta hand om er!
Guds rika nåd till er alla, och många kramar från mig.
// DCB