Om konsten att vara ensam i en grupp
Jag var på en Julfest med kyrkans ungdomar, jag satt bredvid mina närmaste vänner och vi var djupt inbegripna i ett samtal, ändå kan jag inte känna mig mer ensam. Hälften av tiden har jag missat en poäng eller inte kopplat vad vi pratar om och andra hälften faller mina inlägg platt och det uppstår en aningen pinsam tystnad innan samtalet kommer igång igen...
Ett "nyförvärv" i vår muntra skara nämnde något om detta för ett tag sedan, men sina friska och icke indoktrinerade ögon lade personen märke till saker som andra veteranmedlemmar är blinda för.
Jag försökte idag närma mig problemet lite försiktigt genom att i samtal med en av mina vänner säga att jag troligtvis måste ha problem med hörseln, då jag har svårt att höra vad personen bredvid säger, men fick bara ett avfärdande svar; "det händer mig med".
Kanske är jag för känslig för utanförskap, kanske förstorar jag problem som bara är bagateller, men jag kan inte längre låtsas som ingenting. Jag kämpar med en ständig känsla av att inte höra till, att aldrig vara på rätt plats.
Jag har aldrig haft lätt för att sätta ord på vad jag känner (något jag fått betala för) men jag hoppas att min nöd nu syns i dessa rader och kan belysa ett problem jag inte kan lösa själv och inte kan dela med mig av...
Ha det bättre än mig, Gud välsignelse i med- och motgång!
//DCB
skriven
Jag ber för dig!
// E