Jag tror att nyckeln till att åter igen komma igång med mitt liv på alla de tänkbara sätt är att pressa mig själv, att istället som nu nöja mig med situationen utan sätta upp mål dit jag vill.

Risken med detta känner jag bittert till, för höga mål genast resulterar i att man tappar modet, men om du siktar först på små steg är det lättare att komma framåt (det är även lättare att se att det går någonstans.

Som att sikta på att kunna springa 1 kilometer non-stop inom två månader, eller att spara en Aladdinask i nattygsbordet och lova sig själv att den skall avnjutas när du skaffat egen lägenhet.

 

Så nu ber jag Gud att han är med mig hela vägen, och jag tackar honom för den kärlek som ett tag varit det enda som hållt mig ens någorlunda fungerande.

 

Ha det bra så ses vi!

 

//DCB