Just nu känner jag mig utelämnad, gammalmodig & bakåtsträvande.

Ett gäng av mina vänner har fyllt en bil och kommer i morgon att bege sig till en ny ort och besöka deras projekt för unga vuxna i kyrkan, "Greenhouse", ett (för oss) nytt koncept då vi inte har mycket till grupp för oss i åldarna nitton till tjugofem.

Detta skulle inte beröra mig så mycket om det inte var så att jag på grund av detta förlorar mina caufförer och medresenärer till Alternativ. Jag kanske har berättat om detta månadens händelse som Linköpings Pingstkyrka anordnar en lördagskväll i månaden, om inte så kan ni läsa lite mer på länken jag lagt på namnet.

 

När jag tog upp detta med mina vänner, kom de med argumentet att Alternativ gjorts så många gånger och vi blivit för gamla för det. Det ligger ju en poäng i detta, då målgruppen på Alternativ är främst Gymnasieungdomar (vilket jag inte varit på nu snart tre år) vilket fick mig att spinna loss i mina tankar.

 

På ett krampaktigt sätt klamrar jag mig fast vid gamla rutiner som kanske inte är så goda längre. Vi brukade åka till Linköping och träffa alla våra vänner där, och vi brukade ha en riktigt trevlig kväll, men det var nu länge sedan. Numera sitter vi där och undrar vad våra sånger och vår glöd tog vägen.

Jag känner mig så bläserad på alla predikningar jag får höra, allt känner jag redan till och det kommer ingenting nytt. Inte att det som sägs inte är viktigt, det är bara det att jag redan hört det.

 

Jag har insett att jag håller för hårt i vad som varit, vad jag önskar det ska vara och märker inte hur mitt liv förändras runt omkring mig, jag lever fortfarande som om min bäste vän aldrig åkte till australien (där han nu bott i två år) och om jag inte aktar mig kommer jag vakna upp om ett år och vara ensam kvar i Motala.

 

Ha det bra så ses vi!

 

// DCB