Jag har aldrig varit stor.

Jo, fysiskt sett är jag ju det, kraftigt byggd, på senare tiden kallad biffig, med en aning övervikt. men i andra aspekter är jag liten.

 

Vad jag menar är att jag aldrig varit den där personen som tar plats, hörs syns och märks av alla. Jag har mer varit den där tysta typen som håller sig i bakgrunden och trivs bra där, som alla år i grundskolan.

 

I min nuvarande position som arbetssökande är detta en ofattbart stor nackdel. Att vara blygare som skådespelare har jag vetat länge, men nyligen har jag märkt det i andra aspekter av livet med. Om man inte aggressivt går på som en ångvält och plöjer sig igenom fältet kallat jobbmöjligheter så står man ingen chans mot dessa vältaliga och uppstudsiga experter på att sälja sig själva. Jag antar att Darwin kan haft rätt i den aspekten. "Survival of the fittest" går nog att applicera på jobbsökarnas värld.

 

 

Men vilket pris har det? Den där uppblåsta jobbsökaren som kryddar sitt CV och får alla arbetsgivare att tro de funnit guld med sin välsmorda käft, står i slutändan där med ett för svårt jobb och arbetsgivaren inser att personen i fråga mer liknar Pyrit än guld, (Pyrit kallas i folkmun för Kattguld, glänser lika dant men är egentligen värdelöst)

Jag tror att om man verkligen letar noga i svallvågorna efter den där ångvälten kan man hitta en pärla, något som är helt perfekt för dig. Det är den pärlan jag hoppas på att hitta när jag inte står ut med att sälja min själ för ett jobb.

 

Även om det finns chanser att få något värdefult om du håller ut så är det lätt att förlora sikten när en efter en av de där talkunniga skräntrollen finner ett jobb.

Jag ger inte upp, jag lever på hoppet, men det ser väldigt mörkt ut. Tack gode Gud som är mitt ljus: Psalm 119:105

 

Ha det bra så ses vi!

 

// DCB