Jag känner mig så instängd.

 

Igår var jag på en liten sammankomst hos en kompis till mig, vi tog adjö av två syskon som åker till var sin del av världen med UMU (Ungdom med Uppgift). Vi var ca tio personer samlade i Baptistkyrkans ungdomsledares lägenhet och hade en spännande kväll med bön, lovsång och mera bön.

 

I mina dryga nio år som döpt och allvarligt kristen har jag tänkt mig ganska andlig, (jag måste hålla mig i shack här så att jag inte trillar ner i högmodet) men igår kände jag mig som ett ömkligt litet hjälplöst spädbarn.

När jag satt där och fick höra om dels den gamle evangelistveteranen och dels de relativt nyfrälsta ungdomarna och vad dessa har vör vardag och vad de fått vara med om kände jag mig rent av undernärd andligt.

Jag skäms över att jag i det närmaste kände avundsjuka när dessa människor som haft mellan ett och tre år i Guds rikes tjänst berättade om vad de varit med om samma dag, och jag tvingades att fundera på vad jag bidragit till riket. under de nio år jag tillhört Gud kan jag inte komma på en enda situation där jag fått göra hans verk på ett påtagligt sätt.

 

Aldrig har jag varit med när någon blivit frälst, aldrig har jag varit med om att hela någon, aldrig har jag givit förbön för någon och den helige ande har fallit över denne.

 

Vad nytta för jag till Himlens härkara?

För det är ett krig som rasar, ett krig om våra liv.

 

Jag känner mig ovärdig av Guds välsignelse, allt jag gjort är att glida med på mina vänners anda.

 

Men det är det vackra med nåden, vi har inte gjort oss förtjänta av Guds fölåtelse, men av sin oerhörda kärlek gav Jesus sitt liv för oss alla, så att vi inte skulle vara förlorade till ondskan, utan ha evigt liv i gemenskap med Gud (Joh 3:16)

 

Ha det bra så ses vi!

 

// DCB