Kvällstankar inför läggdags

Jag vet inte vad som är svårast att handskas med. Medlidantet eller bagatelliserandet.
 
De personer som står mig närmast, familjemedlemmar och nära vänner, ser nog att någonting inte står helt rätt till. Gruppen med människor som ser sprickorna i fasaden, bucklorna i rustningen, den blir stadig större och med varje ny bekanskap, eller konversation med en gammal bekant,så blir en av de två grupperna större.
Alla faller in i antingen det ena eller andra ledet, Medlidande eller Bagatelliserande.
 
Antingen ser de på mig med medkänsla, med blickar som tycks säga "Ja, jag ser att du har det svårt".
Eller så går de in i gruppen som bagatelliserar, där alla i gruppen tycks ha den där inställningen som säger "Men alla har tunga perioder då och då, det är bara att gaska upp sig och ta nya tag"
Resultatet av dessa blickar, dessa samtal, blir att jag är väldigt obenägen att öppna upp mig för nya bekantskaper.
 
Som någon sade till mig via ett mail för ett litet tag sedan: "Du må vara en bra skådespelare, men nu verkar det som om masken börjar krakelera mer och mer."
 
Det stämmer nog. Jag har intalat mig själv att den där masken skulle hjälpa, att om jag bara bar ett "modigt ansikte" utåt så skulle det hjälpa. Om jag bara kunde vara social på ett "normalt" sätt så skulle jag kunna intala mig själv att jag skulle klara det. klara att vara som alla andra.
 
Men plåster läker inte skottskador, och att dölja den verklighet jag lever igenom att applicera en mask är ett fruktlöst försök.
 
Verkligheten där jag knappt känner mig mänsklig, som om jag var ett monster eller en utomjording som studerat mänskliga sociala koder och umgängesformer igenom läroböcker, väl befaren i teorin om vad som förväntas vara den korrekta reaktionen eller det korrekta svaret i en given situation men totalt utan praktisk erfarenhet
För jag vet rent logiskt vad den korrekta responsen i situationer är, hur jag bör känna mig eller bete mig i situationen, men en del av mig förblir lika iskall och stel som en robot.
 
Jag känner mig malplacerad och oinvigd i den hemlighet som resten av mänskligheten verkar hålla nära sina hjärtan, en hemlighet jag inte förstår. hemligheten som gör att de verkar fungera i samhället, fungera som människor, vara en del av helheten, och inte sitta på kanten och fundera på om det inte vore bättre för alla andra om de bara hoppade, om jag bara gav upp och lät värden snurra vidare utan mig...

Kommentera här: