Det har gått 2 månader sedan jag senast skrev här, så mycket för nystarten...

 

jag gick tillbaka och läste vad jag skrev, och ärligt talat hade jag glömt bort det...

 

Sedan dess har inte mycket förändrats, mer än att jag gett upp ännu mer. Jag sade att "...jag lever kvar i hoppet att någon gång återkomma till den värld som resten av mänskligheten oftast befinner sig i, och hoppas att jag inte blivit den allt för främmande när detta sker." Nå, som jag sade har inte mycket förändrats till det yttre, jag har fortfarande inte kommit tillbaka, och troligtvis har den världen blivit mig mer främmande.

 

Under veckan som varit har jag levt i botten som jag nådde veckan dessförinnan. Jag har alltid funderat på hur ärlig och privat jag skall vara i ett sådant här öppet medium som en blogg faktiskt är, men jag tror att för att förklara min situation och de tankar jag har så måste jag i stort sett blotta min själ.

 Och kanske det är problemet för mig, att jag inte vågat göra detta innan, inte här, inte för någon annan. Detta faller in i min insikt att det bästa nyårslöfte jag kan göra är att vara ärlig mot mig själv och andra.

 

Jag nådde vad jag tror (och verkligen hoppas) är botten förra veckan. Allt jag kände var en djup ångest, en skärande känsla som om jag var helt värdelös och inte hade någon framtid som helst att se fram emot, känslan slog mig där jag låg i sängen och gråten flödade i en halvtimme innan floden stillade sig, men än idag, nu två veckor efter händelsen kan jag fortfarande känna att det är nära till gråten. Det spelar ingen roll hur många vänner och församlingsmedlemmar som försöker säga något annat, kännslan finns kvar.

 Jag har efter en del självrannsakan tvingats erkänna att jag under lång tid trampat vatten och bara nätt och jämt hållit mig vid ytan, och när jag nu beslutade att jag inte längre orkar försöka hålla en fasad uppe så brast fördämningarna och jag sjönk till botten.

 

jag grät.

 

Två veckor sedan, och jag ligger kvar här på botten. Jag vet inte om jag vill komma härifrån och inte heller hur det skulle gå till, alla som har läst Fysik känner till att nere på havsbotten är trycket högre, all den där vattenmassan ovanpå tynger ner dig och om du inte är stark nog har du krossats av tyngden.

 Där är jag, och förkrosselsen fortsätter.

 

Jag tog just en paus i mitt skrivande och gick till min facebook-feed för att gå tillbaka och se vad jag skrev, (6:e januari var datumet, 2 veckor som sagt) och även om de kommentarerna jag fick på statusen mycket väl är rörande och menade att uppmuntra mig, måste jag be om ursäkt för vad jag nu kommer att säga om dem: de hjälper inte.

 

Nu har jag patetiskt spytt ur mig den självömkan jag vältrar mig i länge nog. så nu går jag och lägger mig en yttepyttestund innan jag går upp igen för nästa dags fruktlösa försök att bättra mitt liv.

 

Ha det bra så ses vi!

 

//DCB