Anastasia
Vi tar en paus från MCU-filmerna och betar av ett gammalt utkast som väntat på mig ett tag: "Anastasia"
1900-talets början är en omvälvande tid i hela världen, inte minst i Ryssland. Med ökande missnöjdhet i hela riket och första världskrigets påfrestningar gör folket uppror mot Tsaren och dennes familj, och detta är bakgrunden för denna tecknade saga.
Rasputin (Christopher Lloyd), var förr en välkänd och vida respekterad helig man i tjänst i det kejserliga palatset, men när hans egentliga planer uppdagas förvisas han därifrån. Driven av hämdlystnad säljer han sin själ till onskans makter och får i gengäld onda krafter som han använder för att lägga en förbannelse på Tsaren och dennes familj och uppvigla folket till uppror.
Endast Tsarens mor Marie (Angela Lansbury) verkar överleva förbannelsen över tsarfamiljen, men det ryktas om att den yngsta dottern, Anastasia (Kirsten Dunst) också överlevt...
Tio år efter revolutionen i det nya Sovjet finner vi Anya (Meg Ryan), en föräldralös flicka vars enda ledtråd till sitt förflutna är en medaljong med inskriptionen "Together in Paris". Nu för gammal för att stanna kvar på barnhemmet hon bott på beger hon sig till St. Petersburg för att ta sig vidare till Paris och söka efter sin försvunna familj.
För att ta sig ut ur landet och hela vägen till paris slår hon sig samman med två herrar med en elaborerad plan att hitta en ung kvinna som skall föreställa Anastasia för att kunna presentera henne för Kejsarinnan Marie och hämta ut den överdådiga hittelönen.
Ovetande om att de hittat den verkliga försvunna Anastasia beger sig Anya, Dimitri (John Cusack) och Vladimir (Kelsey Grammer) iväg på en lång och händelserik resa, men förbannelsens väktare och rasputins tjänare har väckts av Anastasias återkomst och nu jagas trion av alla ondskans makter...
I en filmkategori där Disney tycks ha monopol kom en oberoende film som försökte spela i par. Resultatet blev en underhållande och spännande berättelse, men de försökte lite för mycket och det blir som att försöka svälja en aningen för stor tugga; det gör lite ont på vägen ner.
Med rörelser i musikalnumren som hör hemma på en stor musikalscen och inte riktigt i en teknad film blir helhetsintrycket aningen krystat.
I filmen finns musik skriven av Lynn Ahrens och Stephen Flaherty som definitivt kan stå för sig själv, (lyssna bara på den här versionen)
Som jag sade var storyn både underhållande och stundom spännande, men Anastasia lämnar mig med intrycket att någon hade något att bevisa och de klämde i lite för hårt, ödmjukhet hade nog räckt längre.
D D D D D D D D D D