Ibland får jag dille på en del skådespelare och vill sluka allt med en viss person, och ibland hittar man en lyckoträff där två favoriter spelar mot varandra. Som här, i "Passengers"

 

Kolonisationsskeppet Avalon är 30 år in i sin 120 år långa resa till en ny hemplanet för de 5000 nedsövda resenärerna när passageraren James Preston (Chris Pratt "Infinity War") plötsligt vaknar 90 år för tidigt och finner sig helt ensam på det stora skeppet. Som enda sällskap har han den androida bartendern Arthur (Michael Sheen "Underworld"), men det räcker knappt för att hålla galenskapen borta.

Efter ett tag dyker Aurora Lane (Jennifer Lawrence "Like Crazy"), en annan passagerare också upp. De båda utlämnade människorna åtnjuter glatt varandras sällskap, men är Auroras uppvaknande ytterligare ett tecken på att något är fel i skeppet, eller finns det en annan anledning till att hon väckts ur sin dvala?

Kanske kan uppvaknandet av besättningsmedlemmen Gus Mancuso (Laurence Fishburne) belysa situationen.

---

Inledningsvis vill jag säga att jag är aningen imponerad av att en sådan här (någorlunda) stor film berättas med bara en handfull skådespelares inblandning (bortsett från statister i kryotuber och gamla videor).

Passengers är på ytan en gullig liten kärlekshistoria med två stora hollywoodstjärnor i huvudrollerna, men skrapar man lite så finns både action, spänning och existentialism att finna.

Desto mer jag gräver, desto mer tycker jag mig hitta, för att inte tala om skådespelarnas prestationer som är hänförande att begrunda.

 

Om du föredrar Rambo och hans gelikar framför exempelvis Nyckeln till frihet är detta kanske inte din kopp te, då jag skulle kalla Passengers mer för en konstnärlig installation än "häftig", Kulisserna och specialeffekterna är drömska och även om det är lätt att känna igen Thomas Newmans musik (ex: American Beauty, Pay it forward, Finding Nemo) så passar den som hand i handske här.

 

D D D D D D D D D D

 

Ha det bra så ses vi!

 

// DCB