Vi har nu kommit till den sista filmen i första trilogin, om ni missat de tidigare filmerna kan ni kika in på samlingsinlägget jag skrev tidigare, men nu skall vi koncentrera oss lite på film nummer 3 (eller 6 beroende på hur man ser det); "Revenge of the Sith"

 

Tre år av krig har härjat galaxen och för att få ett slut på detta har separatisterna i en vågad operation tagit sig ända till självaste huvudstaden Coruscant och kidnappat överstekanslern Palpatine (Ian McDiarmid), ordförande i senaten och republikens nu obestridligt mäktigaste man. Jedimästaren Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) och dennes gode vän och nu gelike jediriddare Anakin Skywalker (Hayden Christensen) har planerat ett vågat räddningsförsök och hoppas också på att få ett slut på stridigheterna igenom att samtidigt slå ut separatisternas militära ledare, Sithlorden Count Dooku (Christopher Lee) och cyborgen Grevious (Matthew Wood [Röst]).

Samtidigt urskiljer Jediordens mästare en rörelse i kraften med en antydan på ett ränkensmideri som hotar att förstöra Jediordens själva existens.

 

I övriga nämnvärda roller har vi de självklara Natalie Portman (Amidala), Frank Oz (Yoda), Samuel L. Jackson (Mace Windu) och Anthony Daniels (C-3PO) tillsammans med Jimmy Smits som Bail Organa, Temuera Morrison ("Green Lantern") som klonarmén och flera andra, såsom Peter Mayhew, Wayne Pygram och Bruce Spence "Australia".

 

Den senaste av filmerna från galaxen långt, långt borta inleder starkt med en hisnande dogfight mitt i ett gigantiskt slagfält ovanför Coruscant följt av en lika rafflande ljussvärdsduell och spänningen avrundas med ytterligare lite "Fancy Flying" av Anakin.

 

Men tempot verkar stanna till lite här, från att gå full auto på mäktiga actionsekvenser som verkat tagit förra filmens alla framsteg i CGI och dragit reglagen upp till 11, till ett mer lungt tempo med mycket dialog att följa.

 Här kommer en serie dialoger som kan ses som rapp och intressant i någon dramafilm, men inledningens action gör den efterföljande dialogen till en övning i tålamod.

 

Jag kan mycket väl förstå det svåra i att hålla ett bra tempo då vi får se många olika grupper av människor diskutera sina synpunkter på samma tema, men när ett scenbyte får mig att fundera på hur lång tid paserat är det något som lämnats löst.

 

Lyckas man som mig se förbi den långtråkiga känslan och förvirringen om när och var en viss dialog hände får man sig en serie njutbara scener mellan Palpatine och Anakin där med facit i hand vi får se en mästerlig Sith spela en ung och lättrörd Anakin rakt i sina illvilliga händer.

 Liksom i den föregående andra episoden kan vi bara se på hur Jediorden och Anakin, insnärjda i mörkrets ondsinta planer tvingas ner på förintelsens väg.

 

De individuella scenera är helt mästerligt utförda, men helhetsintrycket är allt annat än mästerligt. Det hela känns aningen förhastat, som att försöka klämma ihop handlingen av två nästan färdiga filmer till en helhet, helt enkelt en legering som inte känns naturlig.

 

Men det är Star Wars och jag älskar berättelsen ändå.