Biokväll med vänner är inte helt fel, men det tar ett bra tag att få det igång, och inte är det billigt heller.

och när man äntligen får se filmen så är det massa distraherande textrader i nederkant...

"Snow White And The Hutsman"

 

 

När drottningen i ett vackert kungarike dör och lämnar efter sig en änkling till kung och en ensam prinsessa dyker en vacker skönhet, Ravenna (Charlize Theron), upp och vinner den ensamme kungens hjärta. Samma hjärta spetsar hon samma kväll på en dolk. Som ensam regent över riket styr hon med hjärnhand med sina häxkonster och sin trogne bror Finn (Sam Spruell).

Åren går och prinsessan växer upp i sin lilla cell till den vackra Snövit (Kirsten Stewart). När så Ravennas magiska spegel en dag säger att snövit är vackrare och kommer förinta Ravenna om denne inte håller Snövits hjärta i sin hand sänder hon Finn för att hämta snövit ur dennes cell. Detta ger Snövit chans att rymma vilket hon modigt tar och hamnar till slut i den mörka skogen. För att återta henne där ifrån anlitas en jägare, Huntsman (Chris Hemsworth) men allt går inte som planerat och i stället för att återföra snövit till drottningen tränas hon för den hårda striden mot Ravenna för att återta kungariket.

 

Denna mörkare, mer actionspäckade och helt klart blodigare versionen av den klassiska sagan har såklart vissa saker på rätt plats, det finns sju dvärgar, en "prins" (Snövits barndomsvän William (Sam Claflin)) det förgiftade äpplet och så klart den magiska spegeln. Men hjälten i historien visar sig ju vara jägaren och inte prinsen, och såklart är Snövit alldeles kapabel till att vara hjälte själv (annat vore ju inte rätt i denna jämställda tidsålder)

 

Vi möter en inte fullt så gladlynt skara dvärgar, men visst har de sånger i strupen (och ett skämt om visslande i tunnlar). Här möter vi även vissa drag hos Chris Hemsworth vi mötte i Thor, det högtravande och lite dryga sättet han för sig på är en underbar krydda till jägaren som Chris lyckas riktigt bra med.

För en gång skull kan man faktiskt uttrycka sig i liknande grad om Kirsten Stewart. Här har vi ett tydligt minspel och fler känslor än det stela ansiktsuttryck vi sett i Twilight.

 

Rent upplevelsemässigt är det ju inte direkt så speciellt, men vi hittar flera guldkorn i de visuella effekterna, som trollet och älvornas boplats. Jag tycker det var en intressant tolkning på den klassiska sagan och en sevärd film med fina naturliga actionscener, så naturliga att man inte reagerar på dem.

 

D D D D D D D D D D