Me, Myself & Irene
"Mina Jag och Irene" är en sådan där gammal goding som legat och väntat på mig i hyllan ett tag.
Rhode Island-polisen Charlie (Jim Carrey) är en vänlig och mild man som aldrig skulle göra en fluga förnär, ända tills 18 år av förnedring och uppdämda aggressioner manifesterar sig i helt ny personlighet, "Hank". Att diagnostiseras med en "advanced delusionary schizophrenia with involuntary narcissistic anger" medför en utmaning i tillvaron, och saken görs inte bättre av att han blir tilldelad uppdraget att eskortera Irene (Renée Zellweger "Jerry Maguire") till polisen i några delstater bort där hon är efterlyst.
Irene visar sig vara insyltad i en korruptionshärva och Charlie (och Hank) är hennes enda hopp att undvika en säker död av poliserna som ägs av maffian.
Vi finner också Chris Cooper ("Remember Me") i en av rollerna, och av någon anledning gör tennisspelerskan Anna Kournikova en förfärlig cameo.
Jag kan knappt tro att det tagit mig så här länge, nästan tio år och 200 filmer, att nämna den fantastiske Jim Carrey!
Jim Carreys gummillika ansikte är som gjort för att gestalta dessa multipla personligheter med sin förmåga att förvränga hela ansiktet, och Renée håller god takt med sin kollega i denna skruvade komedi. Allt ifrån Charlies rosenröda syn på livet och Hanks hejdlösa agressivitet till en vadslagning om ett äggs omkrets är skrattinducerande.
Det är inte så vanligt numera att en film har en berättare, men här har vi tydligen en i Rex Allen Jr.
Skrapar man under ytan så är kanske inte storyn den starkaste, men den fyller sin funktion perfekt som leveransmetod för en komedi.
När jag nu kikat lite på Bröderna Farrellys filmografi så är jag förvånad att jag inte kommit att nämna några av verken här tidigare, de ligger bakom en hel del intressanta filmtitlar.
En rolig och gulig film, helt värd att se.
Ha det bra så ses vi!
// DCB